Än en gång känns det som att Hultsfredsfestivalen har stoppat in mig i munnen, tuggat på mig och spottat ut mig igen. Jag är mörbultad efter konserter, bakfull efter att campöl, hes efter allt skrikande och all cigarettrök, stel i ryggen efter nätterna på liggunderlag och all min packning är fuktig. Det har varit så jävla bra och nu känns det så tomt. Var är alla gosiga, ständigt salongsberusade människor som brukar sitta i partytältet bredvid? Jag saknar er. Och jag hoppas att vi får återse Hultsfredsfestivalen nästa år igen. Det måste bli så. 

Nu pressar vi ner de sista ölburkarna i överfulla resväskor, spänner på sovsäckar utanpå, klappar våra mjuka sängar farväl, lämnar våra smartphones på skrivbordet hemma, kliver i gummistövlarna och åker till Hultsfredsfestivalen. Det här kommer bli sååååå bra. Vi ses där (jag kommer bo i Camp Naturreservatet såklart) eller om några nätter här på bloggen!

Hur naturreservatet känns i mig? Som trygghet, som en miljon fjärilar, som bästa vänner, som att alltid alltid ha någon att vända sig till. Som några man upplevt första alkoläskfyllan i Rålambshovsparken med, som några som lärde en att sova borta trots att man haft en tio års lång fobi för främmande sängar, som några man upptäckt The Knife tillsammans med, några man tågluffat Europa runt med. Som ett gäng på nio personer som man spenderat fredagseftermiddagar med runt kafébord på söder, lärt sig allt om redoxreaktioner, evolutionsmekanismer, revolutionsteorier med. Ett gäng som man dragit med sig ut i skärgården över helgen för att titta på stjärnor, dricka vin och röka vattenpipa med citrontobak. Som några man första gången testat droger med, några man fått två mentorer sparkade tillsammans med, som ett gäng man vandaliserat både västerort och söderort tillsammans med, med hjälp av sprayburkar och mallar en långsam vardagskväll. Några man upptäckt feminismen med och skrikit fuck patriarkatet i kör med. Några som hört en fastställa att kärlek finns inte för att bara några månader senare se en bli superförälskad i en jävla smålänning. Några som sett en gråta varje natt över alltings förjävlighet och ens egen otillräcklighet, för att sedan bli stark igen, på nytt. Som nio personer man saknar jämt varenda sommarlov och som får en att längta tillbaka till skolan igen varenda höst. 

Några som förbättrat ens självförtroende och självförtroende och gjort en starkare än man någonsin trodde att man kunde bli. Inte sådär på låtsas, som det var i högstadiet, när ensam var stark och så länge jag hade kent i min ipod så överlevde jag, utan på riktigt. På riktigt stark i mig själv. 

 

Jag är plågsamt medveten om att jag aldrig någonsin kommer tillhöra en såhär stark grupp igen. Igår tog vi studenten och idag gick det upp för oss att vi aldrig mer kommer att gå i samma klass. Elin flyttar till Australien för att bli au pair, Linda åker till Sydafrika för att jobba som volontär, Alicia drar till Lund för att bli civilingenjör i teknisk matematik, Fanny kanske kommer att tågluffa i Kina, Clara pluggar litteraturvetenskap, konst och genus i Stockholm, Sofia flyttar till Köpenhamn, Polen eller England för att bli läkare. Laura flyttar ihop med sin pojkvän i en lägenhet och jag och Miranda hoppas att vi kommer in på vår utbildning, lyckas hitta boende och flytta till Uppsala. Vi kommer att ses, men det kommer inte att vara på samma sätt. Vi kommer inte att hitta varandra i klassrum klockan 10:00 varje förmiddag, inte klaga på skolmaten ihop, inte gå till hava java på håltimmarna och inte stressplugga inför fysikprov. Hänga på fysikum, sucka åt jobbiga klasskompisar eller klaga på lärare. Det kommer aldrig att bli samma sak igen, men kanske är det bra att livet tvingar en ur trygga banor ibland. Tänker att det mesta som varit bra i mitt liv har inneburit stora förändringar. Att börja gymnasiet, att bli kär. Jag hoppas att den stora förändringen som studenten innebär ska föra med sig något minst lika bra. 

 

 

 

Hej bloggen!! Ikväll ska jag på sista studentskivan. Temat är "kom som en låt" och jag bestämde mig direkt för att klä ut mig till låten "Jag hatar män". Tryckte därför det här linnet imorse och känner mig skitcool. Har också gjort en spellista som man kan lyssna på när man sminkar sig inför fest, sitter på svettas på bussen på väg till klubben eller medan man parkhänger. Den är rätt peppig och gör i alla fall mig taggad på fest. Här!! 

 

Nu ska jag ut på stan för att leta reda på ett par sneakers. Förra söndagen glömde jag mina New Balance som jag fick av Joakim i födelsedagspresent på bussen och har gråtit så mycket över dem att jag inser att jag inte kan leva utan dem. Ska därför försöka hitta exakt likadana och köpa nya. 

 

 

 

Hinner aldrig vara hemma och är alldeles perfekt nöjd med det. Kommer hem till dig full och några timmar sent men du öppnar ändå och jag ramlar ihop på madrassen. Du har bott i Roslagstull i ett halvår nu, vi har sett snön smälta, känt vädret slå om från minus- till plusgrader, sett häggen blomma och blomma ut och nu måste vi ha fönstret öppet mot Valhallavägen om nätterna för att inte svettas ihjäl i varandras armar. Vaknar flera gånger per natt av långtradare som tutar på varandra därnere. Trots att tvårummaren på fjärde våningen helt saknar möbler, konst och mest är fullt av smutstvätt och disk så känner jag mig inte hemma någon annanstans än där just nu.  Det är ju när jag är där som jag mår bra. Det är ju när jag är där som jag är med dig.

Studenten kommer stegvis närmre och närmre, plötsligt har jag tömt mitt skåp, lämnat in alla böcker, köpt ut datorn och har inga fler obligatoriska lektioner att gå på. Kanske kommer jag aldrig mer stå på kö utanför toaletterna vid aulan, kanske aldrig mer äta i matsalen, inte springa upp och ner i brandtrappan. Vi kommer inte göra labbar i labbsalen, inte ta buss 118 klockan 09:08, gå av vid Rissne och sju minuter senare ta blå linjen till Stadshagen, inte frukostdejta på Hava Java innan skolan. Det är så mycket som händer nu, så mycket som försvinner.

Men än så vi kvar. Har parkhäng med klassen i Vitabergsparken, sitter på Lion Bar på Sveavägen alldeles för många timmar, går på skivor, dricker öl varenda kväll en vecka i streck, ser Alina Devecerski på Gröna Lund och promenerar från Djurgården till Centralen under blommande kastanjeträd efteråt. Hänger på Biblioteksgatan eftermiddag efter eftermiddag med Sofia för att vi inte orkar göra något annat, för att vi ska slippa vara hemma och ensamma. Jag har ett sommarlov framför mig som jag måste försöka fylla med något meningsfullt och det är min största oroskälla just nu.  

Det har blivit maj, Stockholm är inte hänsynslöst längre och kvällarna är tillräckligt ljusa för att man ska kunna lyssna på 9 Crimes eller Annie Hall i sin säng utan att gråta. Min studentklänning hänger tungt i smaragdgrön siden på väggen bredvid fönstret och alla gymnasiets examinationer och prov finns inskrivna i våra svarta almanackor. Planen är klar, nu måste vi bara orka genomföra den. Om söndagarna promenerar vi Roslagstull, Vasastan och Östermalm runt i bara tunna kappor, efter skolan dricker vi öl på uteserveringar. Nu är det liksom bara att vänta, säger dom. Och det kommer gå fort, lovar dom.

 

Men vem behöver juni, juli, augusti när maj bjuder på solbränna, glasspromenader, kvällshångel i lägenheten på fjärdevåningen och cigaretter i Vanadislunden? Vi dränker oss i outtömliga roséboxar och kedjeröker ett helt paket LM för att det inte finns något annat att göra. Blir hembjuden till balkonghäng en vanlig onsdag, spelar Mario Kart på gamecube och trots att jag förlorar gång och gång och måste dricka tio klunkar öl ännu en gång så trivs jag. Jag trivs ju. Trivs trivs trivs i att jämt vara omgiven av åtta bästa kompisar, i att alltid ha någon att åka till när jag inte vill sova ensam, i att lyssna på 9 Crimes utan att gråta. Trivs när jag vet att potatisen gror i jorden på kolonilotten, när solen värmer i ansiktet på väg till bussen, på kaféer och när vi klagar på lärare istället för att plugga. I att dra på mig jeansshorts och nike air igen. 

 

Jag känner så jävla mycket men jag vet inte riktigt vad. När jag ramlar hem till dig mitt i natten, sådär som jag brukar, håller om dig på madrassen på golvet och du mumlar, halvt i sömnen "tack, det känns så tryggt nu" så kan jag liksom inte hjälpa att jag börjar gråta. Trots att jag trivs. Fastän jag inte lyssnar på 9 Crimes. För att du älskar mig och jag kan liksom inte vänja mig vid tanken på det. 

Igår var vi ute på fältstudie med biologi breddningsgruppen! Vi läser biologi med inriktning Östersjön, och det är den roligaste kursen jag läst. Vi har skrivit utredande uppsatser som sälarnas situation i havet, haft miljödebatter i helklass och avslutar alltså kursen med en fältstudie. 


Tidigt tog vi buss från Slussen till Stavsnäs och därifrån åkte vi Waxholmsbåt ut till Idholmen. Här är Elin på båten.

Därifrån rodde vi till scoutlägret på Vindalsö. 

Väl framme åt vi pastasallad för att ladda upp inför undersökningen.

Uppgiften var att jämföra två marina habitat som skiljde sig åt på abiotiska aspekter. Det var bara att dra på sig vadarstövlarna, plocka upp en håv och ge sig ut i havet. Här är Elin och Linda på Claras bild!

 

1) Jag har blivit utsedd till klassens Grynet! Andra förslag på nomineringar var "klassens feminist", "klassens Gudrun Schyman", "klassens starka åsikt" så jag är nöjd med bilden av mig själv som jag förmedlat till mina klasskompisar under de senaste tre åren.

 

2) Jag har börjat dyrka dessa superjuicer vi säljer på jobbet. Tur att jag jobbar där, hade aldrig haft råd att finansiera ett beroende av fancy juice. 

3) Jag har varit på en Östra Real-skiva med tema "jorden runt". Jag tänkte vara hav eller skinhead, men på grund av tids- och orkbrist fick jag bli Bulgariens huvudstad Sofia istället. Klädde ut mig till mig själv alltså. 

 

Mitt rum förvandlas sakta till ett växthus. Efter att min mormor dog i påsk har jag fått ärva hennes kolonilott vid Hässelby slott. Jag har försått majs, zucchini, ruccola, rödbetor och sockerärter i mitt fönster, fyllt skrivbordet med potatis i äggkartonger som ska gro och planteras. På blomaffären var det fyra pelargoner för 100 kronor så jag kunde liksom inte motstå dem heller. 

 

 

Regn färgar asfalten mörkgrå, får hela stan att lukta vår och sköljer ner damm i gatubrunnar. Vi beställer in en öl till som får hela världen att bli ljusare och sköljer bort vår ångest över studenten, uppsatsskrivande och kärlekshistorier med tveksamma slut. Det är den där tiden på året då de skakar av sig fuskpälsarna och de sista snöflingorna, köper roséboxar och placerar sig i parker igen. Klär sig i korta shorts och bikinitoppar på sina soliga balkonger och dricker smothies istället för kaffe på kaféerna. Jag försöker efterlikna och härma. Det känns faktiskt helt rätt. 

 

Sömnbristen gör sig ständigt påmind och jag håller förkylningen tillbaka med c-vitaminbrus och espresso. Har vi inget att göra så drar vi till Sveavägen och dricker öl, det brukar bli ungefär varannan eller var tredje dag. Att vakna bakfull på hans madrass såhär ofta är egentligen inte bra för mig men vad vore vardagen utan ruset, kyssarna på buss 4 på vägen hem, sexet mellan 01 och 03? Säger jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig men förstår att ord faktiskt aldrig räcker när det handlar om känslor. Det bara är så. 

 

Det regnar för första gången sedan i november och djupa djupa djupa andetag mellan smutspastell och fasader i Vasastan. Luften smakar blöt asfalt, damm och dämpade förhoppningar. För ett år sedan grät jag varje kväll och önskade mig exakt det jag har nu så under några korta steg känns det som att jag äger hela jävla fucking världen tills jag kommer på att det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder. Det här kommer också att försvinna.

 

Min moster frågar varför jag inte övningskör mer och hon menar inget illa men det får mig att fråga mig själv samma sak. Varför övningskör jag inte varför är jag inte hemma mer varför tränar jag inte varför säger jag upp mig från jobbet när alla andra söker sommarjobb? Varför äter jag pizza Isabel när jag hade kunnat beställa en sallad varför sover jag på lektionerna när de här månaderna är min sista chans att kämpa upp betygen varför går jag på studentskivor sunkpubar kaféer när jag hade kunnat göra något med mer tyngd och betydelse?

 

Får inget bra svar men konstaterar att jag mår så jävla jävla bra av det här skitlivet. Och här är spellistan som just nu har äran att ackompanjera det. 

 

Dricker kaffe på trappan i solen, pussar Joakim hejdå, får honom att lova att han inte ska dö medan jag är borta. Lova på hedersord och samvete och allt det där. Jag gör en till extra stark extra stor latte, stoppar in en snus, sätter på sigur ros på stereon i sovrummet. Ikväll flyger vi härifrån och jag har vetat sedan vi bokade resan i november att den här dagen skulle bli hemsk. För att ha ett så stort, ständigt flyktbehov lider jag av en jobbigt hög resfeber. Alla mina kläder ligger i tvättkorgar och maskiner, allt mitt förstånd är gömt någonstans, allt jag känner är panik. 

 

Men om nio timmar är jag och sju av mina bästa kompisar i staden nummer 1. Berlin kommer bli bra.