the city's alive and even though it haunts you, I want you
Utomhus luktar det minusgrader och snöblandad asfalt, i sovrummen luktar det som han och det ekar mellan husen och sovrumsväggarna. Jag spikar upp The Drums på väggen och sneglar upp på dem när jag släckt ljusen på nattygsbordet och jordgloben på fönsterbrädan. Sådärja. Trygghet och ett januari som fryser ihjäl på trottoarerna utan mig. Jag ligger ju här under täcket/sitter på kaféet på andra sidan gatan/dansar till pains of being pure at heart. Och medan de försäkrar mig om att we will never die, no no we will never die testar jag deras trovärdighet genom att göra allt jag aldrig får men alltid vill. We will never die, no no we will never die. Och än så länge verkar det stämma.
YOU'RE TIRED, HAVE COFFEE AND THEN YOU'RE TIRED AGAIN
Stadsvandrar mellan Stadshagen och Gamla Stan, känner vinterkyla och upplever januarisnö på riktigt för första gången i år och dricker för många liter kaffe på kafé under fyra timmar. Sover och koffeinskakar på Alicias golv. Åker mellan Ängbyplan och Inspektorsbacken på förmiddagen, tänker att jag känt vinterångest och januarihopplöshet på riktigt för många gånger i år, men faktiskt inte gråtit över honom på 20 dagar. Men det är nära nu, igen.
Nu dansar jag till Cardigans, är inne på min andra kanna blåbärste och försöker klä ut mig till ninja. Ikväll är det japanfest i Hallonbergen och jag vill bara dö/leva.
no matter what you take, you're never going to forget
Allt är mest rutin och formler, men någonstans bland konstanterna, snövallarna och busstidtabellerna upptäcker jag att mitt hjärta inte längre slår tusen slag i sekunden. Det slår inte särskilt mycket för någonting och jag har saknat lugnet. Lugnet som nuförtiden infinner sig lite hela tiden, men som förut jagades bort av panikkänslor och tankar. Det är fantastiskt att somna utan saknad och vakna utan huvudvärk. Jag skriver in "fika", "suhsigos", "THE DRUMS på berns!!!!", "18ÅRSFEST" "hultsfred!!!!!", "EMMABODAAA!", "berlinresa" och "PARIS" i min moleskinkalender och plötsligt har jag något annat att tänka på än att han inte är kär i mig. Och jag vet inte om hans andetag i min nacke och pannpussar när han tror att jag sover känns lika kittlande, fantastiska som förut. Men jag hoppas det, trots allt.
WE TRIED EACH OTHER, LET'S TRY ANOTHER
(Jag kommer tillbaka när jag börjat känna och tänka igen. Just nu gör jag allt för att slippa just och texter utan känslor och tankar blir rätt intetsägande.)
and she'll never have half of what we had
▲▼▲ 2 FILMER ▲▼▲
DET SPELAR INGEN ROLL OM DU HÅLLER MIG HÅRT
Älskade vänner, det är 2012 nu. Känns det i varenda kubikmillimeter av era kroppar, sjuder det i blodet av förväntan och är ni sådär lyckliga som ni tänkte bli 2012? Nej, förlåt, jag vet ju hur det är. Jag vet att det aldrig blir som man förväntar sig. Det har gått fyra dagar av 2012 och det är redan mitt värsta år någonsin. Jag har mått illa sedan 01-01-12 01:23 och inte fått i mig mer än några mandariner, en macka vid hans köksbord och femton koppar te hemma hos Sofia.
Igår kväll grät jag så att jag skakade i hans famn medan han strök mitt hår och torkade tårar. I morse när jag klev in i duschen ekade ”det spelar ingen roll om du håller mig hårt” i mitt huvud. För det spelar ingen roll, inte så länge han inte tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom. Men jag mår okej. Efter de där femton kopparna te i Sofias kök och några ”nu äter jag chips mmm är du avis?-sms” mår jag okej.
Ja, bilderna är tagna med min mobilkamera och skitredigerade i Instagram, men det är i alla fall bilder och vardag. Jag vet inte vad det är, men jag har fått något sorts behov av att skriva helt vardagliga saker här. Inte nödvändigtvis saker som känns så jävla mycket, som det varit tidigare. Jag vet inte riktigt vad jag och ni egentligen tycker om det här. Imorgon ska jag på middag hos finaste Louise och på fredag åker jag ut till skärgården. Det ska bli bra. Jag ska bli bra. Hade jag tänkt.
