MIN RASTLÖSHET ÄR MIN
NU
Det var två veckor sedan sist. Jag måste skriva. Dokumentera, anteckna, minnas. För att allt känns så jävla mycket, för att rastlösheten äter upp mig och för att blåvalen i min hjärna ska få komma upp till ytan, andas in.
TVÅ VECKOR SEDAN
Word blinkar. The Drums spelas i bakgrunden, någon liveinspelning från New York. Word blinkar och stressar, söker min uppmärksamhet. ”Jag vill”, sedan kommer jag inte längre. ”Jag vill jag vill jag vill jag vill”, ingenting, allting, eller ja någonting. Jag vet inte. Jag blir tyst, fastnar med blicken och tänker så jävla många tankar på samma gång. ”Sa du något? Ja det gjorde du, vad?” Sömnbrist eller allmän förvirring, jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Alla röster ropar att jag duger utom min egen. Litar oavsett vad bara på mig själv. Mitt 90-talshjärta med många inbyggda ironialarm och för få avtryck, intryck - nedtryckt.
TORSDAG - MÅNDAG
Jag lämnar kollektivtrafik och stockholmskaféer med kusinvitamin. Fem dygn perfekt tillvaro av båttidtabeller, tältpinnar, myggbett på fötterna, solnedgångar bakom saltvattenväggar, mil på cykel i ösregn och telefonsamtal mitt i natten. Vi läser dåliga pocketböcker och äter glass medan minneskortet i min kamera faller i sönder mentalt.
TISDAG - ONSDAG
Kommer hem till ett kaos, undviker att landa och tar mig ut till landet. Allt verkar stå still och jag ligger sömnlös i den smala sängen bakom benvita väggar igen.
IGÅR
Passerar Hötorget, får ett telefonsamtal och gråter tills tunnelbanan lämnar perrongen i Alvik. ”Lyssna, Sofia. Tänk om du vore här nu.”
NU
Duggregn, urdruckna tekoppar, Winnerbäck och huset för mig själv i en vecka framåt. Jag är ledsen i hela kroppen och ska inte diska, tänka eller försöka förstå hur jag hamnade här. Och ja, det här inlägget blev precis så rörigt som allt känns just nu.
#mao. så jävla #mao. och den där låten är så äckligt bäst.
Hoppas saker och ting blir bättre och mindre rörigt för dig snart. Det blev ett vackert skrivet inlägg av det hela i alla fall, och det är ju alltid något. Kanske.
så vackert du skriver, dör litegrann.
Dessutom vill jag tacka dig för allt ditt tjat om the drums, har blivit besatt av dem nu, så tackar.
hejj :D! Har en dagens fråga och en dagens blogg på min blogg och det skulle vara sjukt snällt av dig om du kunde vara med :D!
Älskar sista bilden!
jag var där. dom var så jävla vackra.
Det är väl inte så konstigt om man inte kan lita på det där "du duger", för i mina öron låter det så tamt och nedvärderande. Lite som att: "ja, du är lite för fet, finnig, skvallrig och lat, men du duger i alla fall... preciiis som alla andra!" Vem vill duga, egentligen? Man vill ju hellre utvecklas och hela tiden bli bättre både som person och sett till vad man åstadkommer. Kanske t.o.m. bli bäst på något, även om man självklart inte kan vara det på allt utan får acceptera att man bara är medelmåttig eller t.o.m. dålig på vissa saker. Men att bara duga, ständigt och jämt... vem vill det, egentligen? När man analyserar ordet lite mer, menar jag.
Gillar för övrigt din formulering om blåvalen i hjärnan. Riktigt härligt och fint skrivet!
Jag gillar dina inlägga, röriga som oröriga!
vackert skrivet hörrudu.
1. vackert.
2. efter tjat om the drums på twitter tror jag att du fångat mitt tycke för bandet. tänkte faktiskt tacka för det. tack!
jättejättejättefint inlägg.
åh du är så bra.
what a beautiful blog you have. here's a photoblog you might like: http://denisevanderrouxphotography.blogspot.com
Vacker blogg! Snubblade in på den när jag letade efter schyssta bloggnamn. Implode verkar vara upptaget... ;)
Fin blogg,lust att följas via bloglovin? :-)
alltså åh. jag har läst din blogg i några dagar och är redan helt fast. känner igen mig i nästan allt du skriver <3
Härliga foton du tar, gillar dom!
