Det ångar ur deras munnar längs Nytorgsgatan och jag dricker te mittemot Emma. Förra våren drack ofta te & åt apelsinpepparkakor om eftermiddagarna vid mitt köksbord, det var länge sedan nu.

Vi var mitt i snöstormen på midnattsgatorna.  Frös ingenting, men skrek och dansade till Tro & Tvivel. Jag lovade natthimlen och människorna att bli mindre rädd för att visa vad som är jag, att försöka springa ikapp dagarna istället för att låta dem försvinna innan jag hunnit fylla dem med något (men akta mig för det äckliga latinska carpe diem). Men trots allt är det bara ett nytt år, början på en ny tid (och tid existerar ju knappt) så den första januari gömmer jag mig ändå under täcket och väntar på morgondagen. Det sägs att det ska vara enkelt när man börjar men det känns snarare svårt än lätt att ha månader av iskyla, vintermörker och grovstickat framför mig.

Skulle vi inte bara kunna dö nu?
Jag visste att det var helt fel att fråga dig. Du, som var mitt uppe i allting samtidigt, som skrattade mer än du grät och aldrig hade ristat in några låtcitat med blått bläck i handlederna, du ville inte dö. Inte ens om det vore gratis. Du som dokumenterade varje ögonblick som passerade ditt synfält, varje andetag som lämnade lungorna, i anteckningsböcker med oläslig, spretig pojkhandstil. Andra, som inte visste att du skrev för din egen skull, för att du ville minnas allt ditt korta liv gav, brukade fråga varför du skrev så fult, ingen kunde ju läsa. Jo, jag kan, svarade du alltid och gropen i din vänsterkind som bara syntes när du log för dig själv avtecknade sig. Jag tror aldrig att du på riktigt log åt något som någon sade dig, bara sådant du själv tänkte. Och det var de där tankarna som ingen annan fick höra som gjorde mig så förfärligt fäst vid dig från första början.

Jo, det skulle vi.
Vi skulle kunna luta oss lite för långt ut i nattluften och landa på trottoaren, för den finns, trots att mörkret döljer den för oss just nu.

Skriver texter om sådant jag inte vet någonting alls om, kärlek & livet & motsatserna. Vandrar längs frusna Kungsholmsgator tillsammans med pastellballonger, hamnar på kafé i förorten, längtar efter människor som är alldeles för långt bort just nu och hoppas på ett jullov utan slut.