DET KANSKE KOMMER EN FÖRÄNDRING:
Det här bloggkalaset har fastnat i en snödriva. Vi kommer ingenstans, jag & implode. Efter två och ett halvt år här verkar vi inte ha mycket mer att säga. Men misströsta inte, kära läsare, jag har nämligen givits en möjlighet att börja blogga på spotlife.H ur mina bleka forumleringar fungerar där har jag ingen aning om, men efter att ha överlagt en tid och jämfört riskerna med chanserna har jag bestämt mig för att det är värt ett försök. Från och med nu hittar ni mig på http://implode.spotlife.se. Det var alldeles för länge sedan jag var såhär peppad på att blogga. Det känns riktigt bra för tillfället och jag tänker ge det några veckor, men om vi inte alls trivs så är det väl bara att återvända till blogg.se. Vi ses på spotlife!

ALLT JAG SER, ALLT JAG HÖR:
Bussarna här utanför går ingenstans och förorten är mer död, trött & ödelagd än någonsin. Jag bygger bo under duntäcken, lyssnar på melodiös poesi och planerar att fortsätta tills stormarna dör ut. Livet är blötsnö, torra läppar och stökiometri. Ser ingenting riktigt skarpt, vandrar i en snöstormsdimma längs tomma gator. Möter inga välbekanta ansikten, planerar knappt mina steg. Varken svävar eller faller, befinner mig någonstans mellan ett & noll. Det får gärna storma utanför persiennerna så länge vindarna inte tar sig in. Vill inte ha någon storm inom mig, det är rörigt som det är.

 

LÄGG ARMARNA RUNT MIG OCH SLIT UT VAD JAG HAR:
Nätterna panikslår och i taket lyser stjärnorna. Vardagsbrus har fastnat i hörselgångarna, det är aldrig riktigt tyst längre. Tonerna påminner om konsertkvällar och tunnelbaneskrik när tystnaden lägger sig. Kan inte koncentrera mig på annat än bruset. Det äter upp min hjärna, jag lovar, rädda mig. Kan någon med bottenlösa lungor och berättelser på hjärtat lägga sig precis bredvid och hålla tystnaden borta, bara tills jag somnar?

ÄR DET NU MAN SKA HA VANT SIG VID SAKANDEN?
Efter att ha genomlevt en lång, kall vinter ser jag isarna brista och fåglarna längs kraftledningar. Men saknaden som bosatte sig i min kropp för alldeles för länge sedan vägrar, precis som morgonkylan, att ge sig av. Jag litar inte längre på låttexternas mirakel, tror inte att kärlek är som i sångerna vi hör. Ger upp, stampar takten och nynnar med i vardagsbruset trots att det låter förjävligt.


OM ATT DRUNKNA/SKOLUPPGIFT
Omgiven av vatten verkar världen snurra i slowmotion. Ingenting av vikt når hörselgångar och det enda näthinnan fångar är ljusskiftningar. När jag varit nere tillräckligt länge tvivlar jag på om något annat än denna salta, förstummande vätska någonsin existerat. Den blir lika självklar som luft och universum, lika hatad som terrordåd och döden. Samtidigt som ytan försvinner drabbas jag av förlamande skräck. Syrebristen i artärerna kittlar och jagar pulsen ur kroppen. Det slår mig att det inte är så farligt att drunkna om det får en att drömma och hoppas på räddning, men i natt seglar varken semesterfirare eller atlantångare. När allting svartnar, det är då du bleknar.

 

Stockholmsfasaderna skriker varning för ras så jag låter mig varnas och går försiktigt för att inte falla med blicken mot himmelsblått. Men vi vågar ändå explodera i klockan är fyra på morgonen-skratt. Trots att snön föll senast igår så är det någonting som viskar om slutet på vintervilan. Eller inbillar jag mig, precis som alltid när man önskar sig något alldeles för mycket?

"Du säger att om man hoppas på våren redan i februari så är man hjälplöst förlorad. Att välkomna våren redan nu är som ett för tidigt jag älskar dig i en relation som nyss har startat. Någon kommer att bli fruktansvärt besviken."
- Stockholm Under Ytan

Väcks vid åtta av ytterdörrar som slår igen. Äter frukost och läser tidningen i sängen till The XX.



Klockan nio tänker jag om och kommer på att det kanske heter studiedag och inte äta frukost i flera timmar-dag av en anledning så jag plockar fram matteboken.



Klär mig i en vit skjorta och tubkjol klockan tio och ser det senaste avsnittet av Gossip Girl.



Målar naglar blodröda, ögonfransar svarta och läppar i någon sorts rosa nyans vid elva. Äter lunch och gör ingenting.



Vid två snörar jag på mig svarta converse för att bege mig till Sofia.



Vi syr och dricker skärgårdste tills klockan är tre.



Klockan fyra möter vi Alicia, Clara och Miranda på buss fyra och hamnar vid SVT-huset för att gå på inspelningen av Skavlan.



Inspelningen är inte färdig förrän åtta.



Klockan nio springer vi skrikande längs söder-gator och hamnar på McDonalds, trots att planen egentligen var Café Fåtöljen.



Tar bussen och tunnelbanan till förorten vid elva och promenterar hem genom februarinatten tillsammans med Sofia. Avslutar dagen på en tom buss med 747. Borde kanske avsluta med en sammanfattning som: "ja, det var den dagen."