En novell som tagit upp mina svensklektioner under hela vårterminen. Kanske lite för inspirerad av Lars (som släpper biljetter till höst-turnén idag!) men det vet ju inte fröken om, så det är väl okej. Kanske lite för töntig, men jag var tvungen att följa riktlinjerna i chic lit-genren (som innefattar "snygg, lyckad tjej" och "drömkillen") så det blev som det blev:

”Här sitter du och överlever. Hur går det?”

”Det borde vara enklare i början av mars. Jag borde glädjas åt droppande från hustak längs Folkungagatan. Men det går bara inte, jag känner ingenting.”

Vi tillbringar våra ungdomsår på något kafé med dammiga soffor och billigt kaffe. Det är inte sex, sprit och rock n roll som är grejen längre, utan att hitta det bästa kaffet till lägsta pris. Människorna på trottoarerna kommer snart att förväxla oss med pensionärer.

”Är det den eviga rastlösheten som kittlar i fingertopparna?”
”Alldeles för ofta.”
”Något osignat, jäkligt alternativt band ska spela på Debaser ikväll. Är det tillräckligt för att stilla äventyrslusten tillfälligt?”

Det finns för mycket tid, dagarna tar aldrig slut och de har förlorat sina namn. Frida agerar virvelvind när mitt blod nästan stannar och tristessen ekar i ådrorna. Får vindarna att vända och förutsättningarna att förändras. Vi blir rödvinsdjupa tillsammans och ramlar fram på Götgatans kullerstenar medan vårskymning och föroreningar färgar Globen orange.

På vibrerande dansgolv skär basen igenom fortfarande vinterblek hud och uppgivenhet. Jag slänger ur mig mitt meningslösa, dumma hjärta och dansar alldeles för nära honom med markerade kindben. Det spelar ingen roll, jag vänder ut och in på mina känslor och låter ältandet bli obetänksamhet. Han har varken ögon som oceaner eller mörka lockar men huvudet i taket och inte mer än en fot på jorden. Jag inbillar mig antagligen, men får känslan av att vi tillsammans sparkar sönder en gigantisk, gemensam tröstlöshet och när jag ensam går hem med världsrymden som tak har den blivit grus under mina grova kängor.

Nästa eftermiddag lämnar jag redaktionen med tre, knappt färdigställda skivor innanför kappan. Regn faller från färglösa himlar och fångas i mitt hår. Det är skymning mitt i rusningen, fasaderna skriker ”varning för ras” och jag skyndar mig hem genom vitt och grönt för att få bygga bo under duntäcken i sängen. Ensam är det svårt att få tiden att gå. Den flyter som outspädd apelsinjuice, får visarna på klockan att klibba ihop och stanna. Jag undrar varför jag envisas med att dra mig undan.

På tunnelbanan sitter han utan havsblå iris med långa ben mittemot och våra knän krockar i varje inbromsning, varje perrong innebär beröring genom jeanstyg och svart nylon. Hötorget, Centralen, Gamla stan, Slussen och Medborgarplatsen. Jag tvivlar på att han känner igen mig från kvällen innan, han möter aldrig min blick utan läser tunna pocketsidor medan jag försöker intressera mig för tristessen utanför och blir distraherad av knäkrockarna och kindben. Vid Gullmarsplan reser han sig upp och går av, samtidigt som jag kommer på att jag åkt flera stationer för långt. Överlägger i panik huruvida jag ska kasta mig av eller låta honom försvinna. När dörrarna uppgivet går igen suckar jag ikapp med dem. På sätet mittemot ligger hans bok sorgligt kvar. Jag undrar om han är en sådan som ser till att lämna ledtrådar efter sig, för att inte bli bortglömd av platserna. Vid Globen går jag av för att ta tunnelbanan tillbaka igen tillsammans med hans bok.

På insidan av boken finns en biblioteksstämpel som blir min sista chans om jag vågar ta den. ”De drömmer om någon att bli gammal tillsammans med, men jag vill bara bli din Yoko Ono så vi kan leva unga och naiva för alltid. Ja, eller tills du blir skjuten i alla fall.”                 
Med rött bläck försöker jag skriva kvinnligt bredvid stämpeln men det blir mest spretigt. Jag hinner aldrig väga nackdelar mot tänkbara privilegier innan jag släpper napalmbomber. Det är en chansning såklart, att pränta in ett meddelande om evig, blind förälskelse i boken jag planerat att återlämna. Antingen kommer han bli hopplöst förälskad i min sextiotals-nostalgi eller bläddra förbi utan att ta sig tid att läsa.

Höjer volymen till max för att stänga ut klagosångerna, rösterna och tröstlösheten. Jag slutar räkna mitt minimala intresse för historia som en hobby, studerar inte längre märkena i mitt sovrumstak och glömmer bort att klaga på vädret. Den lycka jag föraktat och kastat svåra ord på i flera år fyller plötsligt upp venerna i min kropp och bosätter sig i varenda cell. Mina leenden resulterar i en identitetskris hos Frida. Hon skakar sina mörka lockar och tittar uppgivet ut genom fönstret. Hennes livsuppgift har varit att rädda mig och nu när jag håller mig ovan ytan utan hennes hjälp vet hon inte vart hon ska ta vägen.          
”Vad i helvete har hänt?”  
”Min hjärna har blivit ett svart hål.”        
”Åh, vad det är givande att prata med dig.”                
”Svarta hål har i allmänhet svårigheter att formulera sig.”                 
Vår konversation återkommer aldrig till mina mystiska leenden. Frida svamlar om liberalism och skivsläpp medan jag dricker kallt kafékaffe utan socker. Någon gång runt två ursäktar jag mig själv och förklarar att jag har låtar att lyssna igenom, skivor att recensera och skrattar om att jobbet som musikrecensent inte är så fritt och glamoröst som man kan tänka sig.

Bakom informationsdisken på biblioteket finns självklart en bibliotekarie med rynkor, glasögon och penna bakom örat. Hon synar mig precis som jag synar henne. Kritiskt, dömande. Med trasig röst utan medlidande berättar hon att hon tyvärr inte kan berätta vem som lånat boken. Det måste jag väl förstå att det är identitetskränkande? Samtidigt som jag vill kasta tunga, tyska uppslagsverk på hennes överlägsna illusion av makt nickar jag och går. Över golvet, nedför trappan, ut genom dörren och in i danspojken, tunnelbanepojken, pocketpojken. Jag kommer av mig i min brinnande ilska, han späder ut apelsinsaften inom mig och förvandlar den till porlande skratt i strupen. Apelsinskratt.

”Jag har din bok.”              
Tankar om citrusfrukt, John Lennon, brutala mord, betong, knäkrockar och ladusvalor hinner fara genom huvudet innan han tittar på mig.      
”Jag vet.” Han ler. Världen är ett inferno, exploderar omkring oss.  
”Det var enklare att lämna kvar en bok än att våga tilltala henne mittemot med långa ben och rödlätt hårsvall.”                      
Jag kan inte göra något åt någonting utan låter universum fälla mig med all sin tyngdlöshet och oändliga volym. Faller fritt.    
”Jag vill bara ha någon i mitt liv som jag är rädd att förlora. Som är värt mer än en pocketbok och några vårmånader.”                     
”Väntar du på någon, eller vill du bli min?”                 
”Vad svarar man på sånt?”
”Man svarar nog ingenting.”

Bryter ihop över att allt går fel istället för rätt och för att det var för länge sedan sist. De riktiga vårkänslorna hittar tillbaka, de som skriker ensamhet och utanförskap. Jag vill inte leva ännu en instängd vår. Imploderar inte, exploderar. Jag slutar kväva orden, skriker dem högt och ser dem gärna orsaka förvirring. Nöjd, glad, elak. Kastar svåra ord på allt och tvingar kusinvitamin att lyssna. Isen på Kyrksjön ligger kall och trygg. Än behöver jag inte vara fullständig och sorglös, det är tid kvar till våren. Så jag fortsätter vinterdvalan, dricker te ur bräckligt porslin, skriver brev med blått bläck och förnekar gravitationens existens. Nöjd, glad elak. Och visst ja, en genial spellista.

Bestämmer mig för att nå en nollpunkt där allt står still. Lämnar Stockholm för skärgårdvindarna, nattpromenaderna och regnridåerna. Dimman isolerar ön och skär min verklighet i två. Just nu trivs jag bäst i den utan kollektivtrafik och ångestattacker. I gryningsdimman hör jag fåglarna vakna och isarna brista. Förundras över det vanliga, hur isarna vet när de ska brista och fåglarna vilken melodi de ska sjunga. Att solen ännu inte exploderat, elektronerna inte fallit ur sina orbitaler och konstaterar förvånat att allting fortfarande fungerar.

Återvänder och vill skrika ut tankar som ingen kan relatera till. Gömmer färdigformulerade ord under tungan. Det är något med tillvaron där inget händer som får mig att vilja vända uppochned på er världssyn och få er tänka x steg längre. Provocera, kanske. Är tillbaka på blogg.se hursomhelst. Fritt och oberoende. Hoppas på något kontrollerat och enkelt: trasig perfektion.