Det är mitt i natten och jag har absolut ingenting att göra. Ser att jag fått en kommentar från en tjej som undrar om jag verkligen är 188 centimeter lång. Jo. Det är jag.

Jag har alltid varit lång och tyckt att det varit ganska jobbigt. Jag har gått med böjd rygg för att se kortare ut, skämts för mina milslånga ben och försökt gömma mig. I skolan fick jag höra kommentarer som effieltorn, giraff eller oj hehe hon slår i taket. Det var det värsta jag visste. Någon gång för litet mer än ett år sedan gick det upp för mig att det var hemskt mycket fulare att ha världens sämsta hållning än att vara längst i världen. Det tog ett tag innan jag vågade sträcka på mig, men när jag väl gjorde det så ändrades hela min uppfattning om min längd. Idag tycker jag om att vara längre än alla andra. Jag är stolt över mina långa ben och ler när folk gapar och tittar på dem. I stället för att viska bakom min rygg har människor börjat fråga mig om min längd.

"Hur lång är du egentligen?"
"Etthundraåttioåtta centimeter. Hur lång är ju själv?"

Jag tycker om att kunna le mot långa tjejer på stan, som om vi har någon sorts hemlighet tillsammans. Älskar att gå förbi korta tjejer med klackar och tänka att "jag har redan det hon försöker uppnå".

Det är slöseri med energi och tid att gå runt och gnälla över sin längd, man kan ändå inte göra något åt den. Alla korta vill bli långa och alla långa vill bli korta. Det är så sorgligt att man aldrig kan vara nöjd med sig själv. Gör något bra av det i stället. Jag lovar, hur mycket du än klagar och gråter över dina för långa eller korta ben så kommer de inte att ändra längd. De är som de är, och allt blir mycket lättare om du accepterar det.

Mitt första pepp-inlägg någonsin. Känner mig som min favoritbloggeriska, hanapee.