Jag tänkte påminna er om min och Alicias gemensamma blogg där texterna är mina och bilderna hennes.

Snart kommer ett inlägg om mina favoritbloggar.

Lars Winnerbäck berättade för mig igår att en kamera ska låta som när grindar på gamla amerikanska fängelsen går igen, det ska höras att man fångat något. Ögonblicket. Idag har jag fångat trehundratvå ögonblick. Det började med att jag träffade Emma och Micaela. Vi köpte picknickmat och begav oss till Vitabergsparken. Där satt vi på en rosa filt och åt, pratade med poliser och matade fiskmåsar. Sedan härmade vi dem och till sist skrämde vi bort dem. Tre timmar senare, på väg till Slussen, hälsade vi på Nina och en Sofia som satt på String. Vid Slussen drack vi smultron-ramlösa, såg Johan Palm och tog båten till Gröna Lund och såg, sjöng, knuffades och hoppade till Hästpojken. När vi var klara med det satt vi och tittade på stockholms-skymingen ett tag innan det var dags att åka hem.
(fågelbilden är bara Emmas!!)

Jobbade idag igen. Dammtorkade mest lagerhyllor. På lunchen fann jag en liten sommaräng inträngd mellan industriområdet och en motorväg. Där pratade jag i telefon, lyssnade på Eldkvarn och slog på myror. När jag kom hem åkte jag, Issa och Alicia till Kanaanbadet och badade. Det var ganska kallt, men man kunde vara i vattnet ett litet tag. Nu ska jag titta på fotboll, av någon idiotisk anledning.

Pratade litet för länge i telefon igårkväll och sov bara några få timmar i natt innan väckarklockan ringde och det var dags att bege sig till Älvsjö för att sommarjobba! Jag jobbar på min morbrors lager och då han säljer fotorelaterade prylar som studioblixtar och reflexskärmar har jag inventerad fotofilter hela dagen. Hade ingen aning om att det fanns så många sorters filter. Det var ganska långtråkigt, men med musik i öronen och tanken på Markus Krunegård i huvudet kändes det ganska bra ändå. Något att längta efter! När jag äntligen slutat läste jag mina sms och fick beskedet om att Markus är sjuk och därför inte spelar ikväll. Så himla dåligt. Men nu kanske jag kan ta igen min sömn i alla fall, innan jag ska till lagret imorgon igen.

Det är mitt i natten och jag har absolut ingenting att göra. Ser att jag fått en kommentar från en tjej som undrar om jag verkligen är 188 centimeter lång. Jo. Det är jag.

Jag har alltid varit lång och tyckt att det varit ganska jobbigt. Jag har gått med böjd rygg för att se kortare ut, skämts för mina milslånga ben och försökt gömma mig. I skolan fick jag höra kommentarer som effieltorn, giraff eller oj hehe hon slår i taket. Det var det värsta jag visste. Någon gång för litet mer än ett år sedan gick det upp för mig att det var hemskt mycket fulare att ha världens sämsta hållning än att vara längst i världen. Det tog ett tag innan jag vågade sträcka på mig, men när jag väl gjorde det så ändrades hela min uppfattning om min längd. Idag tycker jag om att vara längre än alla andra. Jag är stolt över mina långa ben och ler när folk gapar och tittar på dem. I stället för att viska bakom min rygg har människor börjat fråga mig om min längd.

"Hur lång är du egentligen?"
"Etthundraåttioåtta centimeter. Hur lång är ju själv?"

Jag tycker om att kunna le mot långa tjejer på stan, som om vi har någon sorts hemlighet tillsammans. Älskar att gå förbi korta tjejer med klackar och tänka att "jag har redan det hon försöker uppnå".

Det är slöseri med energi och tid att gå runt och gnälla över sin längd, man kan ändå inte göra något åt den. Alla korta vill bli långa och alla långa vill bli korta. Det är så sorgligt att man aldrig kan vara nöjd med sig själv. Gör något bra av det i stället. Jag lovar, hur mycket du än klagar och gråter över dina för långa eller korta ben så kommer de inte att ändra längd. De är som de är, och allt blir mycket lättare om du accepterar det.

Mitt första pepp-inlägg någonsin. Känner mig som min favoritbloggeriska, hanapee.

Har skaffat mig en ny hobby. Åka runt med kollektivtrafiken om kvällarna och nätterna. Testa! Väldigt givande att se sig om i sin stad. Att tunnelbanan och bussen praktiskt taget slutar gå någon gång runt två kan vara bra att veta om man inte vill fastna på någon okänd hållplats.

Suttit på skolgården, sjungit om den blomstertid som kommer, tittat på gamla bilder från de senast gångna tre åren, ätit kladdkaka med jordgubbar, skrattat, kramat barndomsvänner en sista gång, gråtit, pratat om framtiden och känt mig fri. Ungefär det har jag hunnit med idag. Och mitt slutbetyg fick jag! 290 poäng. Ungefär vad jag väntat mig! Det känns så tomt. Jag har ingen klass längre. Inget band till de där trettio personerna jag spenderat så sjukt mycket tid tillsammans med. Vad kommer hända efter sommaren? Ingen aning. Kanske kommer jag minnas de där åren som de bästa i mitt liv, men det hoppas jag inte. Så bra har de inte varit.

Ni ska få en spellista av mig. Den var tänkt att bli en sommarlovslista, men nu minns jag inte hur jag kunde få alla de där låtarna till sommarlåtar. Det är väl litet frihet, skolavslutning och saknad inbakat också.

Om några timmar är det över. Den här perioden i mitt liv som kan förkortas grundskolan började för tio år sedan och jag kan knappt minnas den dagen. Därför kan jag inte heller föreställa mig ett liv utan den, men imorgon tar den i alla fall slut och något annat väntar. Det är konstigt. Går jag i nian? Är jag så stor? För några år sedan var jag så livrädd för stora barn att jag inte ens vågade vistas i samma rum som dem. Och idag gör jag det varje dag, mina klasskompisar. Utan att vara rädd alls. Har väl vant mig vid dem. Poängen ska inte vara att tiden går fort, utan att tiden går fort och att jag inte hinner med. Jag går inte i nian. Kanske i femman, högst. Det ger mig svindel att jag blivit gammal.

Ikväll är det Mando Diao på Gröna Lund och jag är fortfarande sjuk. Vill så himla gärna gå, inte för att jag älskar Mando Diao sådär superdupermycket, utan för att jag vill hoppa och skrika tillsammans med ett hav av människor. Men antagligen får jag inte göra det ikväll. Jävla hosta, hatar dig. Sitter på balkongen i min avslutningsklänning och dricker blåbärs- och svartvinbärsjuice i stället.

Jag i spets och Issa i prästkragar igår på balen. Alicia har fotat men vi låtsas att jag får lägga ut dem. Superseriösa var vi, jodå. Förresten är min blogg fel, jag vet, kodmallen är elak men det passar just ikväll för allt annat är också fel.

Efter att ha lunchat på trappan i solen med herr Winnerbäck och ätit alvedon och mucoangin så ska jag snart till skolan och träna dans i två timmar. Åh, vad pepp. Inte alls. Vill bara ligga under mitt täcke tills min hals gör mindre ont och min näsa slutat rinna. Kommer inte orka. Och vad kul att träna vals med världens snorigaste männska. Är så avundsjuk på den lyckliga, ännu ovetande pojke i min klass. Yes.