I have time on my side, making diamonds of coal.
Åh, vad jag tycker om att SvD har mumin på serie-sidorna nu för tiden. Jag vill riva ut varenda ruta och sätta upp på väggen, fast det skulle ju inte funka. Men denna kändes lite extra träffande, då jag har storlek 43 i skor. Första gången jag testade scannern i min skrivare förresten.
Hej pappa, var är du ikväll? Och var har du varit sedan den dagen i april då du sköt ut båten och sa till mig: ro min gosse, ro så långt du vill. Och det var första gången jag satt i en båt, så jag rodde som en tok ända tills det blev kväll.
Magnus Johansson - Pappa är en flygkapten
Fin avslutning på en lång lördag. Jag känner att det ofta blir långa rubriker plus spotifylänk om nätterna, men så får det vara. För jag orkar inget annat. Och jag måste måla mina naglar lila innan morgonen.
You are my America.
Södra var i stort sett ett ganska vanligt gymnasium, trodde vi, tills vi kom ned i källaren. Vi hamnade i ett litet rum med ett gäng musikalelever och ett piano. De började improvisera inför oss, det var verkligen fint. De sjöng och spelade samtidigt som de försökte hålla sig för skratt. Fantastiskt. Åh, vad jag önskar att jag var musikalisk.
Lia på bilden.
Du har din, jag har min diagnos. Såna som vi ska inte umgås, men det krävs mera än så för att skilja oss åt.
Allt går halvdant och inget är riktigt bra. Har liksom inte så mycket att blogga om heller, inga nya foton och inte mycket spännande som har hänt. Men nu ska jag på Öppet Hus på Södra Latin med Emma!
Sunday bloody sunday. And the battle's just begun. There's many lost but tell me who has won?
Idag skulle jag ha träffat Nina och suttit på franskt café hela eftermiddagen, men eftersom min feber tycker så mycket om mig och vill stanna kvar så blev jag hemma. Pappa köpte minibeskvier och brownies åt mig, så jag är nästan glad ändå.
Istället har jag renasat mina garderober lite och hittat lådor med gamla fotografier. Vissa från mamma och pappas tågluff 1990, andra från semestrar på Västkusten tillsammans med kusiner, några från resor med fritids till Eskilstuna Zoo, och gamla klassfoton på människor man inte minns. Jag fann dessutom familjens gamla analoga kamera i en låda. Åh, vad fint. Verkligen. Jag måste bara förstå hur man ska använda den.
Jag har nålat upp bilder på min vägg. Jag hade några innan, men det har kommit upp sjukt många nya idag. Jag ska fylla hela väggen! Någon gång.
ALLTSÅ DETTA ÄR DEN PERFEKTA BILDEN
Jag älskar kompositionen, ljuset, leendet, färgerna och hela liksom!!!!! tjejen på bilden. och så gillar jag att göra parodier på fotofjortisbloggar.
Nej, det här är inte den perfekta bilden. Men jag gillar den. För den föreställer en glad kusin. En kusin som heter Lia och är min. Min kusin. Alltså.
Jag sitter i mitt vardagsrum och försöker skriva en blueslåt. Det går väl sådär, men jag fått ihop två verser som kan klassas som korrekta, även om de är sämst i hela världen. Jag är inte så bra på det här med musik. Verkligen inte. Eller. Jag kan många ackord på gitarren och var alla toner sitter, och hur man läser noter. Men att hitta på själv, det är ju helt omöjligt. Detta tyder på att jag verkligen inte är vänsterhänt egentligen. Eftersom vänsterhänta ska vara kreativa och bra. Men jag är logisk och vill ha korrekta saker på ett papper. Men det känns också ganska bra.
Förresten så var jag på öppet hus idag och oj vad jag måste börja gymnasiet snart.
IF YOU WERE HERE IF YOU WERE HERE TODAY
Och så har vi diskuterat hela världen i en masskonversation och jag är sådär uppe i varv, helt utan anledning. För faktum är att jag sitter i pyjamas i min källare, lyssnar på Isola på engelska, chattar med konstiga människor och snorar medan mina kompisar har det kul någon annanstans. Åh, vad jag tycker om mitt liv ibland, trots att jag inte borde.
Du och jag är vi ett annat slag, är vi ett undantag du och jag? Du och jag, du och jag. Vi är ett virus i en statistik. En sensation utan publik. Vi är ett tåg utan någon räls, som åker liksom hur som helst. Du och jag, är vi ett undantag?
Lite sådär. Nina fotograferar Sofia.
Jag mår inte bra. Nyser och hostar och har ont i halsen. Dessutom har jag så ypperligt tråkigt att jag tittar på antikrundan. Tanter som låtsas bry sig träslag och stämplar när de egentligen bara vill veta vad det kostar och sälja alltihop. Mysigt.
I natt drömde jag att sommarlovet var slut om en vecka och att jag skulle börja gymnasiet. Jag var deprimerad, inte för att jag skulle börja gymnasiet, utan för att jag och Lia inte hade hunnit med allt som står på vår lista över saker vi ska göra under de tio varma veckorna 2010. Vi hade inte ens träffats, en enda gång. Så jag började gråta över att livet var kort eller nåt, och sen vaknade jag.
Jag vill pressa egen apelisinjuice och dricka långsamt, så den räcker länge. Det ska jag göra.
VI HAR VÄL INGA HEMLIGHETER KVAR, MEN DET ÄR SÅ JÄVLA FEGT ATT GE SIG AV.
Jo, jag är sjuk. Så jag ska tänka lite och dela med mig av mina tankar kring det här svåra valet som ska ske innan femtonde februari.
Jag tycker om kemi, biologi och fysik. Matte är helt okej, och med högsta betyg i dessa ämnen så känns det ganska självklart att gå naturlinjen på gymnasiet. Jag har faktiskt aldrig funderat över något annat. Jag menar, so är inte min starka sida och språk är bara så fantastiskt tråkigt.
Särskilt estetisk är jag inte, men natur med inriktning fotografi hade ju inte varit helt fel. Det närmaste jag har kommit något sådan är natur-bild på Östra Real. Där kommer jag in, redan nu. 270 är intagningen och jag har 280. Men skolan ligger långt bort och jag måste åka buss - tbana - tbana och sedan gå en bit.
Vi har Mikael Elias Teoretiska som ligger på Kungsholmen. För att komma in där måste jag höja mig i minst tre ämnen och de har ingen foto, inte ens som individuellt val. Dessutom har jag inte varit där på öppet hus ännu, men ska dit på lördag.
Jag orkar inte fundera över hur kompisar väljer, för det här ska vara mitt val och ingen annans. Jag är så trött på allt, vill komma till ett nytt ställe med nya människor och andra väggar än den k-märka prylen vi har i korridoren på vällingbyskolan. Samtidigt så är jag rädd att allt ska förändas, att jag ska bli ensam och att alla kommer glömma mig.
Fortfarande känns det bra att jag är tvungen att göra det här. Att jag faktiskt inte har något val. För om jag hade det så skulle jag strunta i det och bara fortsätta och fortsätta och fortsätta. Och fortsätta. Och fortsätta.
Nu ska jag lyssna på P3 Guld och äta frukost. Och så måste min blogg bli roligare. Det är ju bara en massa text hela tiden.
You and me, let's steal a car, let's rob a bank, let's travel far. Let's wear these shirts my grandpa used to wear. And then I'll be happy. I swear. You and me, let's steal a car but first, before we go that far: What's your name?
Hello Saferide - Middle Class
och annat som gör en lycklig, fast man inte riktigt vet varför eftersom texterna kanske inte är sådär jätteglada. det är konstigt.
Sommaren 2012 har jag körkort och då ska jag, Mitchan, Matilda, Jennifer och Micaela bila runt i Storbritannien. (ja det är innan vi dör) (kanske har vi tur och dör då istället, jag är ju inte så bra på att köra bil, så slipper vi dö samtidigt som alla andra, i slutet av december.) Det blir fint.
LALALALALALALALA nej jag orkar inte rubrik
Oredigerad kompaktkamerabild från i somras. Ja tack, dit vill jag. Men nu ska vi faktiskt inte klaga. Det har ju blivit mycket varmare. Två minus.
Helgen har spenderats med Lia, Alicia och lite Issa och Madde. Torildsplans gymnasium ska jag nog inte gå på och det är svårt att hitta varma, snygga, billig kläder. Men annars så har det väl varit en rätt fin helg! Nu är det måndag morgon och jag känner hur motivationen ligger på noll, men om exakt en timma ska jag befinna mig på musiklektion och lära mig vad är bluestolva är.
We wanted to play but we had nothing left to play for. Colourless colour, once in fashion and soon to be seen.
Tjugo över fyra tog jag bussen till Sollentuna och Nina. Vi åt, pratade, sprang runt och tittade på vattenfall, lagade mitt Thomas Sabo-armband, träffade Louise med kompisar i centrum, fikade (alltså waynes suger verkligen. brownies som smakar kanel?! det är ju bara dyrt.), tittade på This Is England och planerade sommaren. Jag hade det väldigt trevligt! Men när klockan blev för sent så fick jag varken åka buss eller pendeln hem för mina föräldrar, och tog alltså en taxi. Det var lite läskigt att åka alldeles själv, men chauffören var en tjej som bjöd på halstabletter med citronsmak och pratade fotografi och rävar.
Nu har jag dessutom fixat min engelskläxa och imorgon ska jag och Issa på Öppet Hus på ett gymnasium jag inte vill gå på.
Hallå, är du där? Är du kvar? Hallå, finns det någonting kvar? Stjärnfall, stjärnfallet är jag. Och du är himlen jag föll från idag.
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med för tillfället. Eller, inte bara för tillfället utan typ varje dag, hela tiden. Varje dag är likadan, samma lektioner, samma kyla, samma lokaler, samma människor. Ja, trots att jag bara har gått i skolan i fem dagar så är jag trött på den. Det måste hända något bra snart.
Jag orkar inte anstränga mig på mornarna, utan klär mig mest i jeans och tjocktröja, har håret i knut och sminkar mig inte. Jag se ut som en såndär människa som faktiskt inte bryr sig ett skit om kläder, men egentligen så mår jag ganska dåligt när jag inte har strumpbyxor på mig. Den mesta av tiden så lyssnar jag på ipod eller klagar på hur kallt det är och på att jag kommer dö om jag inte får komma hem snart. Vilken underbar människa jag är, verkligen. Jag skulle aldrig stå ut med mig själv om jag var min kompis.
Åh, jag vet inte vad det är, men jag är sämst i världen just nu. Så fort jag pratar med folk så måste jag anstränga mig för att säga rätt saker och jag får träningsverk av två armävningar PÅ KNÄ. Och så saknar jag en massa folk som jag vet att jag kommer förlora för alltid när vi börjar gymnasiet om jag inte gör någonting snart. Eftermiddagarna tar slut så fort, hur tidigt jag än slutar och nätterna blir korta, man hinner ju knappt sova. Allt känns bara så hopplöst. Fattar ni?
Imorgon har jag kemiredovisning, håltimma på franskan och så ska jag ta bussen till Sollentuna och Nina. Sedan är det helg, och jag vill göra saker den här helgen, för att den ska bli så lång som möjligt. Frågan är bara vad jag vill göra och vem jag vill umgås med. Kanske inget och ingen. Men antagligen blir det väl något som kan klassas som socialt. Förhoppningsvis. För annars är jag en misslyckad människa och då är det lika bra att inte finnas alls. Enligt vissa. Inte enligt mig. Men ni vet hur det är. Ibland. Om torsdagskvällar i januari.
Why would you laugh at anything at all?
Det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort.
Jag har frysit och varit trött flera dygn i streck och i skolan blir man hysterisk på ett konstigt sätt och springer, skriker och tuggar tuggummi med blåbärssmak. Det här funkar inte riktigt. Även om jag för det mesta har väldigt trevligt i skolan så är jag skoltrött redan efter två dagar, 96 kvar. Känns väl sådär. Men om 46 dagar, en timma och 53 minuter så står jag på Annexet och ser världens bästa band, så livet är nog inte helt värdelöst i alla fall.
VARFÖR ÄR DET ÅLDERSGRÄNS TILL LA ROUX TREDJE MARS? ALLTSÅ DÖ.
Nu är jag trött på vintern. Kavaj+paraply-väder, jatack!
Igår var jag runt i hela stan, vandrade på snötäckta gator tillsammans med Nina. Var inne i små, och ganska konstiga, secondhandaffärer och köpte fläderte. Stadsbiblioteket såg likadant ut som när vi var fem och nu har jag äntligen åkt min buss - Sofia-bussen! Det känns bra. På kvällen traskade jag över till Emma, satt där på hennes rum, drack te, spelade gitarr och drömde om framtiden tills vi kom på att vi skulle till skolan idag, och jag gick hem igen.
Trots detta somnade jag inte före tre och när väckarklockan ringde halv sju så kändes skolan inte särskilt underbar, inte alls. Nu har jag i alla fall påbörjat min sista termin i grundskolan, och det är väl bra. Eller nåt.
Om en timma så ska jag åka hälsa på mina kusiner, trevlans!
Nu ligger bilder överallt där gamla ansikten är unga och jag har letat som besatt efter känslor som är försvunna Det har varit en lång lång natt men jag är glad att mina tårar är behärskade och lugna.
Om nätterna kan jag inte sova för att jag sitter uppe och chattar med fint folk om allt mellan himmel och jord, eller så läser jag dåliga ungdomsböcker som jag redan läst alldeles för många gånger och kommer på att jag tyckte att de var tråkiga redan första gången jag läste dem. Eller så klottrar jag sidor fulla med svart kulspets i mitt block och försöker komma på om jag verkligen känner det där som jag skriver eller om jag bara brer på för att så ska det vara att vara tonåring. Det är svårt att skilja på verklighet och på riktigt, ibland, allra oftast. Ibland kommer jag på mig själv med att vara lycklig, men då blir det som om det lyckliga försvinner bara för att jag tänker på det. Det är ju inte så lyckat eller hur? Och så tänker jag på alla de där människorna som jag saknar, trots att jag inte har haft kontakt med de på flera år, och på om jag kommer sakna den tid jag lever i just nu om ett år, då jag går gymnasiet och kanske inte känner någon och bara vill tillbaka till den där underbara tiden i nian då allt var fint och bra. Jag hoppas inte att jag kommer längta tillbaka, för jag vill få det bättre hela tiden, längta framåt, inte bakåt. Sedan tänker jag lite på hur jag ska överleva vintern när jag inte har någon bra mössa, och sen försvinner tankarna någonstans långt bort, typ till Paris och precis när jag ska somna så kommer jag på att jag inte borde ligga här och tänka hela nätterna, jag borde faktiskt sova för att orka gå upp imorgon. Då vaknar jag igen och måste börja om hela historien. Chatta, läsa, skriva, tänka. Förhoppningsvis somnar jag någon gång där i mellan. Annars blir det sjukt jobbigt när ens lillebror kommer och väcker en morgonen därpå. Nu ska jag läsa, skriva och tänka. Och sova.
Eh.. mina prenumeranter.. vad håller ni på med?! Ni har dålig smak... Okej nu kommer ni hata mig. Men ursäkta?! Förklara, vad ser ni i dessa bloggar?
Jag och Jennifer är nihilister med lila naglar.
Ungefär sådär såg min tisdag ut. Tacos, Pictionary, glass och folk. Trevlans!
Idag har jag gått runt lite på isen vid Norrviken och hyrt film. Ikväll blir det Harry Potter och chai. Jag har druckit för mycket chai i mina turkosa, gigantiska koppar det här lovet. Annars så har jag sprungit runt i strumpbyxor på Söder och frusit i minusgrader, träffat människor man knappt hinner med annars, spelat tv-spel, sovit halva dagarna och pluggat alldeles för lite. Det känns som om jag kommer att klara nästa termin och äntligen har jag börjat längta lite efter våren och sommaren! Tänk att få slippar att frysa, bära klänningar hela dagarna, cykla och ha picknick på rutiga filtar. Hm.. det är ett tag kvar. Men ge mig en chans att drömma om ibland, någonstans.
... och så har man plötsligt lovat Nina att möta henne i stan halv tolv. HALV TOLV. Jag vaknar halv tolv. Jag är inte i stan då. Stor chans. Ja, tydligen.
Jag heter Sibylla Trelawney.
- Varenda bild jag någonsin tagit med D80 ligger på en hårddisk full med något jävla virus och jag kommer aldrig att få se dem igen.
- Det är bara några dagar kvar på lovet och idag har jag bara druckit chaite och tittat på Harry Potter och Hemligheternas kammare. Varför gör jag inget vettigt?
- Jag kom på att det är himla långt kvar till sommaren. Ja, det kom jag på nyss.
- Jag har ingenting att göra för alla har säker något jättekul för sig, så jag vågar inte ringa dem.
Nu blev jag ännu mer deprimerad.
Jag tror att jag ska ringa Issa och be henne följa med mig till centrum och köpa en ny almanacka, eller så skriver jag om Svenska för ..
Okej. Det där var läskigt. Innan jag hann avsluta meningen så ringde telefonen, och det var Issa som ville upp till centrum och köpa råttspån. Kan jag spå eller nåt?
Veronica med sin D300, Micaela älskar Anakin fast han är äcklig nuförtiden (eller död?), Sara som aldrig fryser och är helt ofarlig nästan, Natalie med blått hår och tvångstankar, Nioo med färgglad mössa och Beatles och andra normala emos.
Idag har jag träffat konstiga människor, bland annat Veronica med Natalies fingrar och hår bakom sig och Micaela med världens snyggaste Anakin. Det var iskallt och alla utom Sara frös, vilket hon gillade att skryta om. Vi drack en massa varm choklad och lurade tunnelbanor. Sen kom alldeles för många emos med för mycket rött läppstift och kastade mordiska blickar. Då blev Sara rädd och ringde Rose, men eftersom hon inte svarade så spelade jag in världens mest random röstmeddelande på hennes telefonsvarare och sedan diskuterade jag svarta polotröjor med mig själv medan de andra tyckte bättre om att prata om töntiga saker som hur hur långt det var hem eller vad som var bäst, manga eller kalle anka?
Det har varit ett ensamt år. Jag ska aldrig ignoriera dig igen, jag ska aldrig någonsin glömma hur det känns. Mina nyårslöften.
Och så var det tjugohundratio. Jag gillar't! Det här året ska bli bra. På något sätt ska det bli det. Mitt år har inte varit särskilt dåligt, men så likt alla de andra. Det här ska bli annorlunda, på ett bra sätt.
