JANUARI:

Årets första månad blir väl aldrig särskilt bra? Förväntan byggs upp och alla tänker att ”i år ska jag leva på riktigt”, men de där drömmarna om ett kontrollerat kaos krossas av iskyla och tristess. Mitt januari blev kent-citat och skolhat. Gick samma vägar i min svarta, vida kappa med Dålig på vardag-budskap, och hamnade på världens gråaste plats, Vällingbyskolan.

Jag hade nog inte riktigt hunnit tröttna på snön, skolan och korridorerna i januari. Det var nog ganska okej då. Nätterna gav jag åt masskonversationer om framtida bilturer i Storbritannien. Så värdelöst, men det fick mig att hoppas i alla fall.

FEBRUARI:

Allt kretsade kring en explosion, den som skulle inträffa precis i slutet av månaden och allt annat glömdes bort eller snurrade alldeles för fort för att jag skulle hinna lägga märke till det. Fyllde handlederna med fåglar & låtcitat & frös trots krossad sammet. Jag grät en hel fredag och till slut var det dags att explodera. Kent på Annexet två kvällar i rad. Det var första gången de där livräddarna stod framför mig på riktigt och jag var så himlahimla lycklig & törstig & ledsen när det var över.

MARS:

Vi törstade efter vår och värme, men fick ännu mer kyla och snö. Jag hade övernattningsmaskerad & fyllde sexton. Drömde om att ta cykeln till skolan, hade mintgrönt nagellack och gjorde vårspellistor. Var på Akademibokhandeln med Alicia en sista gång och var räddare än någonsin. Månaden blev en berg- och dalbana av allting.

APRIL:

April började i Alperna med skidåkning, kortspel, blå himlar & kusiner. Min mobiltelefon var avstängd i en vecka och jag bara levde utan att tänka. Det är det bästa som finns. Jag fann en ny favoritförfattare, Haruki Murakami och åt äggmackor. Cyklade runt i förorten, längtade efter sommarlovet och hittades oftast längst bort i korridoren med en roman. Lyssnade mycket på Lars Winnerbäck, åt mjukglass med färgglatt strössel och var i stan med Alicia om helgerna. Alltihop avslutades med valborg & världens längsta nattliga promenad i regnet.

MAJ:

Var djävulskt trött på plugg & prov & skolan, så jag spelade mest gitarr och satt på picknickfiltar i trädgården. Läste sida efter sida i tjocka pocketböcker, hade feber, gick på sommarens första konsert, Fibes! Oh Fibes på Gröna Lund tillsammans med Emma och blåste såpbubblor i Vitabergsparken. Såg liksom slutet på den evighetslånga vårterminen, hatade Vällingbyskolan & 9C av halva mitt hjärta, överlevde med hjälp av vettiga människor och önskade mig sommarlov.

JUNI:

Efter nationella prov och skolbaler blev det äntligenäntligenäntligen sommarlov. Grät under skolavslutningen, precis så som man ska när man lämnar de där man de där man delat vardag med i tio år. Var på konserter på Gröna Lund, satt i Vitabergsparken & på Långholmen, sommarjobbade på ett lager i Älvsjö och sov halva dagarna. Ungefär som juni ska vara. Det var lätt att andas. Om nätterna kunde jag skriva. Det hade jag inte gjort på flera år. Kollegieblocken, dagböckerna, fanns ju alltid, men om sommarnätterna kunde jag skriva sådant som inte var verkligt. Skrev noveller & berättelser medan solen gick upp utanför persiennerna. Det kändes så himla bra.

JULI:

Spenderade dagarna tillsammans med Alicia. Vi tog tunnelbanan till Söder, Ängbybadet eller Kungsträdgården. Fotograferade analogt för första gången sedan jag var nio år och åt överskattade jordgubbar. Lia kom hem från språkresan på Malta och vi tog cyklarna från förorten till Hornstull & Långholmen. Var på landet med familjen, löste korsord, cyklade på trasiga cyklar, plockade smultron, badade hela tiden och paddlade kanot. Precis som det ska vara på landet, allt sitter i ryggmärgen och jag varken tänkte eller levde särskilt mycket. Såg Kent i Eskilstuna och på Långholmen, himla fint, stressigt och hemskt på samma gång. Köade längre än vad jag är gjord för, gjorde för mycket för andra än vad jag egentligen klarade av. Bilade ned till Skåne med familjen och hamnade i den minsta stad jag varit i vid Östersjöns kust. Cyklade ännu mer, spelade alfapet, drack äppeljuice och levde utan både mobiltelefon och internet. Jag lyckades isolera mig totalt och älskade det.

AUGUSTI:

Bytte östkust mot västkust och hamnade i Falkenberg. Jag älskar västkusten av hela mitt hjärta. Där träffade jag kusiner och byggde sandslott på Skrea Strand. Det behöver inte vara med komplicerat än så att leva. Tillbringade även några dagar på Tjörn innan vi for hem till Stockholm. Den allra finaste sommarlovsdagen kan vara den då jag, Lia och min moster tog bilen ut till landet över dagen. Vi åt pastasallad, paddlade kanot och pratade om allting.  När jag tänker tillbaka på sommaren så är det just den dagen som dyker upp. Augusti fylldes av båtturer & vattenskidor på Mälaren och kalas hemma hos Issa tills det plötsligt var dags att börja på gymnasiet. Ja, för när sommarlovet tog slut återvände jag inte till Vällingbyskolan, utan blev uppropad i en helt ny aula och hamnade i klass NV1b på Mikael Elias Teoretiska. Den första veckan blev precis så fylld av panik & rädsla som jag anat, men det kändes så himla bra redan från början. Vi genomförde den första fredagsfikan någonsin utan att veta att det skulle bli en outtalad tradition.

SEPTEMBER:

September gick väldigt fort. Allt var nytt, skrämmande och roligt. Det var fortfarande ljust om mornarna., enkelt att vakna och nästan inget skolarbete fanns att göra. Hela livet blev en fika och jag intresserade mig mycket för politik. Saknar hela valet med debattprogram, ledarsidor och kampanjer. Lyssnade mycket på Hurts album Happiness när det släpptes och åt thailändskt på restaurang. Var med om en fransk dag hemma hos Elin med klasskompisar, baguetter, fransk film och eiffeltorn. Viljan att isolera mig själv, som funnits där hela våren & sommaren, var försvunnen och jag ville umgås med människor. Det kändes fantastiskt. Använde inte längre ordet jag i mina texter om dagarna, utan vi. Det blev enklare att vara plural än singular, såklart. Även om jag förnekat det i flera månader.

OKTOBER:

Vi hade banddrömmar som rann ut i sanden och blev ingenting, sådana drömmar är de värsta som finns, och fortsatte med fredagsfikat. Vandrade genom Stockholm tillsammans med Lia en måndagseftermiddag, målade naglarna betonggrå och romantiserade hösten. Nattfikade på Knivsöder och lät sommarklänningarna lämna garderoben. Köade till Håkan Hellström-signeringen på Bengans, fick en puss av herr Hellström, dansade till The Smiths i Midsommarkransen & till Rihanna i Hallonbergen. Var med om min första insparksfest och köpte Doctor Martens! Tiden flöt och jag behövde varken räkna dagar eller längta bort.

NOVEMBER:

På höstlovet tog vi tåget till Göteborg för att gå i Håkan Hellströms fotspår. Allt var så oplanerat och spontant men det blev ändå lyckat. Vinter fällde slutridån i form av snöflingor och jag bytte ut mockajackan mot en duvblå duffel. Såg nya Harry Potter-filmen tillsammans med alla jag känner och vi började sälja tygpåsar.

DECEMBER:

December blev julbak hemma hos mig, fika på Östermalm och en konstigt svag längtan efter jullov. Julafton, mellandagsrea och så är det plötsligt nutid. Lyssnar alldeles för mycket på the xx, dricker rött te och är nästan klar med min årssammanfattning. Jag kan inte avgöra om den blev intressant eller inte, men hursomhelst har jag skrivit årets längsta inlägg och jag vet vad jag lämnar bakom mig. En grå, kall vår av längtan bort, en sommar av tanklös dimma och en höst då hela livet blev en fika. Ett år som kanske inte har förändrat mig till det bättre, men i alla fall mitt liv. Och nästa år kan bara bli ännu bättre. I mars fyller jag sjutton, den mest magiska åldern och då känns det som om nästan vad som helst kommer att kunna hända. I natt ska jag försöka ta emot 2011. För 2011 blir året då jag åker på festival, skriver texter om allting, spenderar vårdagarna med vänner istället för romaner och inte tänker så jävla mycket på hur jag verkar. Ha ett fint år!

/Heart skipped a beat
And when I caught it you were out of reach
But I'm sure, I'm sure
You've heard if before/

När du inte är här brukar jag spela så hög musik att både ekot av hjärtslag och fotsteg dränks i basgångar. Inget du-dunk alls. Men när du är här kan ljuden studsa mot dig istället för mot ensamheten. Du är mjukare, tar in mina du-dunk och gör om den till fraser: Hur mår ditt hjärta? och Vill du ha socker eller honung i teet? Så snälla, stanna, trots att du har tentor, flickvänner och andras tonårstankar att oroa dig över. Trots att jag aldrig stått högst på din lista, att det alltid finns annat som är livsviktigare. Du är liksom det enda som kan ta mina fötter några meter över parkettgolvet. (förlåt mig, men du är allt jag har)

Men du kan inte höra tankar, så du vänder i redan hallen och låser dörren utifrån.

INNAN ALLTING TAR SLUT:
Det finns knappt något kvar nu. De jag delar några bitar DNA med har åkt, huset är fyllt av paketpapper och om bara en vecka byter klockan år. Läser anteckningarna jag skrev under nyårsnatten, de som hunnit bli ett år och alla känslor kommer tillbaka, dämpade men exakta.  Jag ska sluta minnas och tänka bakåt, det blir tjatigt att se allt i backspegeln oräkneliga gånger. Jag ska röra mig framåt utan en sekunds betänketid och blunda för de stunder som fastnat innanför näthinnan. Får ta itu med det om någon vecka, nästa år, 2011.

LÅT FLODEN KOMMA:
Trots att jag helst vill ha det som de vackra & äventyrliga har det så trivs jag just nu ganska fint med att ha det som jag har det. Ja, trots att jag slår huvudet i taket och saknar konkreta nyårsplaner. Gråter för att jag är ledsen, skrattar för att jag kan berätta det. Är tacksam för tårarna på kinderna & stjärnorna på himlarna, för att jag får vara precis så trasig som jag känner mig under några minuter. Tacktacktack för att ni vet hur jag känner. Vi känner alltid samma sak och kanske är det viktigare än att vara vacker & äventyrlig. Men vad vet jag om sånt?

ANDAS/TÄNKER/KÄNNER SAMMA SAK:
Istället för "vi ses imorgon" hälsade vi god jul och "vi ses nästa år" när vägarna skildes åt vid Östermalmstorg i eftermiddags. Nu när den är över undrar jag om höstterminen ens existerade. Tiden sedan jag och Sanna satt vid mitt köksbord den artonde augusti har gått i ljusets hastighet och jag förstår inte hur allt har hunnit bli som det är. Den här hösten har handlat om minnen & förväntan. Jag tror inte att tiden ensam läker sår, men kanske tillsammans med förändringar som ger moln i skorna & spontana leenden.

JAG VILL SPRINGA RAKT IN I DINA ANDETAG:
Varje jul flyttar min lillebror in på mitt rum och nu står hans säng precis bredvid min. Om kvällarna lyssnar vi på Kent, längtar efter julafton och tittar på stjärnorna i taket. Det här är kanske den finaste tiden på året, tillsammans med de första dagarna i juni. Medan vi fortfarande längtar & väntar, precis innan vi faller över kanten och allting tar slut. Hoppas blodet flyter på i era vener och att det går lätt att andas. Allt blir mycket enklare då. Puss.

I VÄNTAN PÅ BUSS 179 @ VÄSTERGÖKSVÄGEN:
Förseningar pga. framkomlighetsproblem och jag orkar inte klaga mer. Inte på kollektivtrafik, isiga trottoarer eller tidiga mornar. Faller fysiskt men aldrig mentalt. Jag kan explodera i skratt, implodera i ångest men aldrig riktigt falla. Förlorar aldrig den egentligen balansen trots att jag glömmer avståndet mellan vagn och plattform & helt tappar bort mig i tankegångarna kring hur propan (C4H6) ser ut. Sjuger att jag älskar mitt meningslösa liv, andas ut och försöker igen.

MIN DRÖM ÄR MIN:
River naglarna fria från betonggrått lack och frågar mig själv varför jag ler när andra gråter. Jag är nog moderat rakt igenom tänker ni. Fan vad äckligt, läser du hennes blogg? Du vet att hon är blå va?

TIDSFÖRDRIV ATT DÖ (ELLER I ALLA FALL FÖRLORA) FÖR:
Kemitårar,morgonkyla och tonårstankar ger mig tinnitus. Längan efter sommarkvällar fyller venerna och lagras i hjärtat som söndertrasade, skrynkliga papperslappar & skisser. Jag kan bara hoppas att vi inte glömmer några viktiga detaljer, att allt det där vi drömmer om blir verklighet någon gång om ett halvår. Till dess väjer jag för kamelfärgade kappor, fuskpälsar och välbekanta ansikten. Dricker mocca latte vid Lindhagen och skriver sms-poesi som hamnar i utkast (24).

KOM KOM ATOMBOMB:
Önskar mig nya perspektiv och koncept, men det krävs en atombomb eller några gram antimateria för att vända uppochned på de principer och vägar jag byggt upp för mig själv. Ångrar mig men står mitt kast, någon annan utväg hittar jag inte. Vill göra någonting, slå er med häpnad, men det enda jag gör är att ständigt säga emot, vägra hålla med. Det håller huvudet över ytan, fyller lungorna med kvällsluft bara för att jag för en gångs skull kan.

Jag vill ju bara leva lite.
Jag vet.
Du vet. Skratta så högt att jag blir rädd för mig själv och dansa tills jag svimmar.
Tystnad. Du-dunk.
Vara tyngdlös tills jag faller i någons armar, vara blind tills jag öppnar ögonen och leva tills jag dör. Du vet.
Jag vet.
Som alla andra har det. Varför kan jag inte få ha det likadant? Nu kommer du att citera Håkan Hellström, men snälla gör inte det. Jag vill inte höra ett enda låtcitat till. Kan du inte säga något som är baserat på dina egna tankar istället för något som komponerats ihop av en medelålders göteborgare?

Du-dunk du-dunk du-dunk

Förlåt. Jag vill ju bara leva lite.
Jag vet.