Inte sedan vi lämnade den ödelagda staden i Skåne har jag spenderat en hel dag med min mamma. Inte förrän idag. Vi har ätit skaldjurssoppa och impuls-shoppat alldeles för mycket utan att orka stå i långa provrums-köer. Sjungit Kent i bilen och druckit chailatte ur stora, nya tekoppar. Nu är klockan kvart över midnatt och jag lyssnar på Nina Persson. Hon är min ängel och jag har saknat henne. Det ligger kläder över hela min ryamatta som ska plockas upp och hängas på galgar i garderoben. Enligt min termometer är det fem grader ute och jag tittar på bilder från förra hösten. Brus, dimma och Kent. Försöker intala mig själv att nu kommer jag knappt se solen på åtta månader. Det är svårt att förstå efter att ha vaknat i ett rum dränkt i solljus och hittat persiennmönster på golvet varje morgon sedan april.

När jag kliver av tunnelbanan vid ändstationen lägger sig en tung huvudvärk över mitt kranium. Visst var den sista lektionen rolig och jo, jag har haft en bra dag. Men redan vid Ängbyplan när Alicia gick av föll en känsla av hopplöshet över mig. Hopplöshet, som jag inte känt sedan dagarna till sommarlovet var oräkneliga. Framför mig går en pojke med stor näsa och skrattar åt något som en annan pojke med mindre nässtorlek sagt. Jag undrar vad fan de har att skratta åt. Vad de har gjort bättre än jag. Det är fullt i rulltrappan upp från underjorden och jag tar trappan istället. Två steg i taget. Det första jag ser är Sara som går bredvid en Laura som jag antar går i Saras nya klass. Artighetsfraser och vi borde ses snart, hela gänget. Att tillhöra ett gäng i eftermiddag gör mig glad och jag tror till och med att jag ler när pappa ringer och frågar vad jag vill ha till middag. Han har varit bortrest hela veckan men jag måste göra honom besviken och berätta att jag inte äter hemma idag. Jag och Alicia ska till Gröna Lund och se Veronica Maggio. Att formulera orden högt påminner mig om att jag faktiskt har en riktigt fin kväll framför mig och pappa säger att han kan köpa kräftor åt mig, det går ju fort att äta och behöver inte tillagas. Plötsligt upptäcker jag att solen skiner och att det är fredagseftermiddag och undrar vart hopplösheten tog vägen.

När vi suttit i Västermalmsgallerian och fikat i någon kvart slår det mig hur konstigt det som inträffar är. Och hur enkelt det var att förvandla sju förvirrade, nya klasskompisar till vänner. Efter två timmar av kaffe och prat om ingenting är vi alla nog ganska lättade. För att vi klarade det, vi lyckades förhoppningsvis med att vara trevliga och sociala. Och på måndag är det dags för hösttermin på riktigt. Jag ska våga sluta våndas och försöka börja längta.

(tycker att ni ska klicka på bilderna ovan som alicia tog på mig förra hösten, för då får ni en höstspellista som visserligen är under uppbyggnad men snart så ska den vara klar! som vanligt har jag svårt att minnas hur jag kopplade alla de där låtarna till hösten nu såhär i efterhand men jag tror att den handlar ganska mycket om regn och sånt.)

Runt elva drog vi ut med båten över ett spegelblankt Mälaren och jag fick uppleva ännu en sommardag med kusiner, vattenskidor, bad och sallad i plastlåda. På kvällen var jag bjuden på Alice i Underlandet-kalas hemma hos Isabelle och hon hade dukat upp för världens finaste teparty i matsalen. Dock tyckte alla att varm choklad med vispgrädde lät godare. Vi spelade spel som bara gick ut på att trassla in sig i sig själv och såg nya Alice i Underlandet-filmen. När natten kom satte vi oss på balkonggolvet under stjärnorna med utsikt över hela Nälsta. Nu är jag så glad som man bara är när man upplevt en i det närmaste perfekt (med undantag för skrapsår på smalbenet) dag tillsammans väldigt fina människor.

Jag hade varken träffat Issa eller Sanna på väldigt länge och i eftermiddags när vi satt i Issas köksfönster behövde vi uppdatera varandra om allt som hänt, påminna varandra om att fan om en vecka börjar vi gymnasiet, äta varma mackor och baka muffins. Att jag inte orkar släpa med min stora kamera gör att bloggen blir tråkig, men ni får se bilder senare, när jag har framkallt filmrullarna från min Olympus! Nu sitter jag på mitt rum med en tekopp och en bok bredvid mig. Ska spendera kvällen hemma för första gången på länge och känna ljummen kvällsluft bli sval nattluft genom sovrumsfönstret.

Såg Laleh och Lars Winnerbäck på Långholmen igår. Leriga skor och glädje. Minns knappt någonting av konserten utom att jag var väldigt glad och att Elden var fantastisk live. Det kändes endast som en befrielse att slippa köa. Jag, Micaela och Nioosha kom dit en halvtimma innan insläpp och det räckte absolut. Nu börjar den sista hela veckan på det där oändliga sommarlovet vi hade framför oss för bara två månader sedan. Det börjar bli dags att förbereda sig på en förändring. Tvinga in barfotavana fötter i converse eller knytskor och brunbrända ben i svart nylon. Jag har köpt en ny almanacka, en puderrosa, stickad tröja och ett par jeans. Hittade en mockajacka från 40-talet i källaren igår och så var problemet höstjacka löst. Nu faller regnet över staden och jag ska bege mig in till Sergel för att se på bio med Lia!

Under sju timmar såg jag södra Sveriges susa förbi utanför bilrutan. Jag läste ut en Håkan Nesser-bok och försökte övertyga mig själv om att det skulle bli ganska fint att komma hem ändå. Det blev det. Innan jag hunnit innanför dörren upptäckte jag fem vykort i brevlådan och plötsligt var jag på väg upp till centrum för att träffa Alicia och Isabelle. Vi tog tunnelbanan till Söder och där satt vi på kafé och skrattade så att hela bordet dränktes i hallonsoda.

Jag sitter på ytterligare ett hotellrum, den här gången i Lysekil. De här rummen bara krymper och nu har det blivit ett litet utrymme med två vitmålare våningssängar och ännu vitare spetsgardiner för fönstret. Utanför skymtar havet, staden och vita villor och om jag öppnar haspen och gläntar på fönstret hör jag vågor och människor. Det känns som om det är väldigt länge sedan jag var ensam. När man bor så nära inpå andra människor kan man lätt tappa taget om sig själv. Det krävs musik som bara jag hör och en suddig solnedgång genom spetsgardiner för att hitta tillbaka. Imorgon vänder jag hem till Stockholm och förorten igen. Då ska jag återbekanta mig med gatorna i skymningsljus tillsammans med Isabelle som fyller sexton idag.

Jag har lämnat östkusten bakom mig. De sju dygnen där har nu i efterhand glidit ihop till en röra av en massa tid fylld med cykling, alfapet, födelsedagar, capuccino, vågbrus och räkor. Lämnat det ekologiska hus vi hyrde och hamnat här, på ett alldeles för litet hotellrum i Falkenberg. Östkust har blivit västkust. Igårkväll vandrade jag med kusiner över kullerstenarna som om vi aldrig gjort annat, åt på Harrys som om det inte alls var fyra år sedan sist, drack kaffe på Grand och dansade på tullbron med snabbt, forsande vatten långt under oss.