Ja tänk om jag gjorde det. Förlåt. Nu ska jag inte röra till det mer för er. Det här är min blogg. Implode. Sånt kan man ju inte ändra på! Förstår jag inte det själv..? Tre bilder där jag ser... ganska iq-befriad ut, ja. Juste! Jag blev ordförande i skolans elevråd idag. Jag vill inte ens vara det. Har inte bett om det, inte ett dugg. Jag vill fortfarande inte riktigt. Bara tanken på att prata inför alla de där människorna jag knappt känner gör mig smått illamående. Jag och prat går inte ihop. Det blir mest "Jaaa.... alltså jag vet inte riktigt vad jag skulle säga nu igen... typ något ointressant hihihii" fast jag hade något jätteviktigt att säga. Otroligt irriterande.

Åh, vad fint det var. Han var. Allt var. Trots att vi satt absolut längst bak på andra balkongen så kändes det nästan som om han sjöng bara för mig och han pratar precis som han sjunger. När jag kom hem så skrev jag ett långt brev om allt och inget till Anna och jag ofta man kan sova när man sett Markus, nej, så jag var vaken. Nu är jag ganska trött. Men det är väl så det ska vara.

Ikväll klockan åtta ska jag se och höra Markus. En av världens finaste Markusar, dessutom.

Hej. Det är Sofia. Hon som alltid skriver ni vet. Jag orkar inte ha en fotoblogg längre. Lägga in brusiga bilder på svartvita motiv utan mening. Nej, det får bli bilder när jag faktiskt har något att visa upp. Hej i alla fall. Det är natt, men jag är inte så trött. Inte tillräckligt för att kunna sova. Imorgon ska jag plugga musik hela förmiddagen. Klockan fyra träffar jag Nina i stan, köper jeans och hårspännen och åker sedan till Sofia och Mattias som bor någonstans i Hammarby sjöstad. Det gjorde de i alla fall senast jag var där, men jag tror att de har flyttat sedan dess.

Det blir i alla fall trevligt att få åka spårvagn, har inte gjort det sedan i våras då jag åkte till fotokursen varje lördagsmorgon. Då lyssnade jag på M och det fanns rosa körsbärsblommor i träden. Solen lyste och det var snart sommarlov. Jag föredrar hösten, faktiskt. Ja, konstigt nog. Det är ju så fint, och hösten har gått alldeles för fort. Ska det bli vinter nu? Nej. Inte snö, inte ännu! Jag vill ha fler spöregns promenader med gatlyktor som enda ljuskälla och The Beatles i öronen. Och jag vill inte köpa vinterskor. Jag har världens största fötter liksom. Nu blir det här aslångt. Men jag gillar att skriva i min blogg. Förlåt då....?

I moskén hade jag en puderrosa kappa på mig, på hemkunskapen bakade vi gigantiska chokladbollar och efter att ha andats dimma i en timme på elskåpet så gick jag hem. Inte förrän jag börja gå så märkte jag hur kallt det faktiskt var. Nu har jag pluggat biologi och bestämt mig för att jag kan det där och att det kommer gå perfekt på provet. Såja. Annars är pendeltågsfönster fina motiv. Eller inte.

Idag har jag fått trettioåtta bandtips av Nina. Ett av de är Billie the vision & the dancers. Klicka på bilden för att lyssna. Annars har jag ätit hallonglass och blivit medlem på lastfm. Nu: middag!

Jag är sjukare än igår, men det gör inte så mycket när man har två påsar halstabletter, mörk choklad med hallon & passionsfrukt och ett glas vatten bredvid sig. Igår fick jag ett vykort från Egypten, skickat av Holly. Det borde göras större vykort, för även om man skriver så litet man kan, ända ut i kanterna så får man inte plats med allt man vill berätta. Tänk er en kvadratmeter stora vykort, ja tack!

Dessutom ringde morbror igår kväll och erbjöd mig jobb på fotomässan i Älvsjö i helgen. Jag ska stå och sälja kameraväskor på lördag, och antagligen finns väldigt många tråkigare sätt att tjäna pengar!

Vad gör man inte när man har tråkigt...?

Dagen har varit relativt händelsefattig, men den har ändå känts lång och jag har fixat en massa. Till exempel har jag fått pappa att hämta ut Paramore-biljetterna, nu blir Emma glad! Jag har även hunnit dra på mig någon sorts halvhosta, så att jag harklar mig ungefär en gång i minuten och har ont i halsen. Inte bra alls. Men tre inlägg per dag, det här börjar ju likna... november för ett år sedan.

Det är lite läskigt det här med bloggar. Jag har ett år av mitt liv dokumenterat, och faktumet att 52 personer tycker att det har varit tillräckligt intressant för att preumerera på det är ju ännu läskigare. Samtidigt som jag är rädd för er så skulle jag bli jättedeprimerad om jag förlorade er. Varje gång jag skriver ett inlägg med bara text så tror jag att ni ska lämna mig. Fast sedan kommer jag på att det är min blogg och att jag skriver vilka inlägg jag vill, med eller utan bilder. Men på sista tiden kanske det har blivit lite väl få bilder? Jag vet inte. Bryr mig inte. Jo, det gör jag ju faktiskt.

En trevlig kväll i alla fall blev det i alla fall! Nu ska jag städa och gå och lägga mig för att förhoppningsvis vakna frisk.

Du sa att rädslan den går över
men den där oron stannar kvar
Den gör dig tveksam när du behöver
snabba avslut snabba svar
Du sa att rädslan pendlar långsamt för oss
mellan äkta och falsk
mellan sanning och lögn
Vi är idioter
Kent - Idioter

Gjort: Bakat chokladbollar till pappa, druckit vatten
Just nu: Matte, Röd och Isabella på msn
Strax: Byta om

Åh. Jag är helt. Jag vet inte. Det är så stort. Var ska jag börja?
Jag och Alicia åkte in till stan direkt efter skolan. Under ett kort besök på Bengans tror vi att vi råkade höra en bit av en ny kentlåt, alltså var vi tvungna att springa ut så fort det gick. INTE höra skivan innan det är dags. Inte inte inte. Vi postade luftpost och såg vårt lilla randiga papper singla ned mot trottaren med människor. Men människorna ignorierade vårt brev. Typiskt. Vi begav oss till Åhléns, åkte upp och ned i rulltrappor tills vi inte orkade mer, då gick vi och ställde oss vid hyllan med Kentskivor längst ned och vaktade. Nina kom i röd basker och vi ställde oss i kön. Vi hade planerat att köpa skivan 17:47, 747 liksom. Kön var mycket kortare än vi trodde, så vi fick släppa förbi folk hela tiden för att inte komma för tidigt till kassan. Killarna där tyckte att vi var konstiga men det kändes bra och nu står det i alla fall 17:47 på mitt kvitto. Lycka!
Varm choklad och Wayne's (bara för att det är så jävla tufft) och sedan åkte jag hem. Mamma var helt okänslig, liksom, "Men åhh kan vi inte spela skivan då?" Ehhhh nej?! Jag ska höra den ensam, på mitt rum, helt mörkt. Det tyckte hon var jätteskumt och hon måste tro att jag är lite sjuk i huvudet eller nåt. Men vadå. Det här händer kanske bara en gång i mitt liv. Eller så. Vi säger så. Nu har jag lyssnat, och är precis så positivt överraskad som jag hoppades att jag skulle bli. I två timmar låg jag bara där på sängen och blundade, lyssnade och tänkte. Och ja, jag gillar det. Väldigt mycket. Tack för att november kanske slipper bli en mur av våt betong i år.
Och juste, ny bloggdesign. Blev så trött på mitt leende, herregud. Vad tycker ni?

Bilden heter ORANGEEEMOLNNN2222222, är döpt av Alicia, är jättejättestor egentligen och rätt oskarp.

Idag när jag var på väg till tandläkaren så började det snöa. Stora, vita flingor, blandade med regn fastnade i mitt hår, åh vad trevligt! Eller, ja, det var trevligt tills snön och vinden hade bedövat hela mitt ansikte och köld och jag frösfrösfrös hela vägen. I väntan på tunnelbanan hittade jag en lång artikel om kent-fans, vilken jag naturligtvis var tvungen att läsa. Det resulterade i att även mina händer domnade bort under några minuter.

Har suttit i flera timmar och inte gjort någonting, fast samtidigt allt. Jag har lyssnat på Kent, spelat Mannen i den vita hatten (16 år senare) på gitarr, skrivit i kent-forumet, kollat på intevjuer från 1995 och låtsats att jag heter Martin Sköld. Det är rätt mycket jag har hunnit med dessa timmar, om man tänker efter. USCH VAD JAG HATAR MIG SJÄLV NÄR JAG HÅLLER PÅ SÅHÄR. säg åt mig att sluta. Kent är ett bra band. Bara ett bra band. Väldigt bra. Så. Kent är bara ett vanligt, ovanligt bra band. Ja. Bara det att jag aldrig har suttit på mitt rum och gråtit i flera timmar över ett band förut. Antagligen har jag varit känslokall fram tills nu.