THE REAL THAT NOTHING COMES CLOSE TO:
Klarar inte av att vara still. Drar runt i förorten och längtar härifrån, tar båten ut till skärgården och längtar tillbaka. Får ingen ro någonstans. Inbillar mig att det ständigt finns något jag måste göra, någon jag borde träffa, något som kan få mig lugn. Tror att resorna är en helande process. Men det blir aldrig lugnt i mig och det har nog inte varit lugnt på elva månader. Borde vänja mig vid att hjärtat och hjärnan och blodet aldrig stannar till och tänker efter längre.
Delar cigg med främlingar på balkonger som om jag aldrig gjort annat, dansar till svensk hiphop i Sofias kök vid Odenplan, dricker zumbali direkt ur boxen och skriker if they’d stop lovin’ ya, i wont stop lovin’ ya medan natten blir tidig morgon i gamla stan. År två på gymnasiet är strax över. Ibland känns allt pirrigt perfekt och ibland får min egen otillräcklighet mig att falla mot trottoarerna men hela tiden blommar fruktträden mellan brommavillorna och maskrosorna i betongorterna. Vi räknar ner (tjugoåtta, tjugoen, nittion, plötsligt bara fjorton skoldagar kvar) och gör det bästa av våra rasande betyg. Lovar varandra att "det spelar ingen roll" och dricker öl så ofta det bara går. Det fungerar. Och där och då, med miljoner sorters rus i blodomloppet spelar ingenting alls någon roll.
Lönnarna är ljust gröna och luften doftar så mycket av hägg att smakar sött i munnen. Fönster går att öppna på vid gavel och böcker går att läsa i vidöppna fönster. Pussas på vardagsrumsgolv, låtsas att jag inte finns, stänger ute verkligheten och drömmer mardrömar om att han försvinner trots att han ligger precis bredvid. Vi ser en film om en mamma som hamnar i koma, barn som gråter och en pappa som får veta att han blivit bedragen. I slutet dör mamman och någon sprider hennes aska i havet utanför Hawaii men då sover jag redan. Alla filmer vi ser slutar ändå med att någon dör, jag orkar inte se mer. Allt verkar sluta med att någon dör. Vaknar tidigt nästa morgon med solen i ögonen, hans armar om mig och jeansen på. Jaha. Kaffe?
feelin' happy in my hoody on a friday
Stäng ute verkligheten, älskling slut ögonen
Det är slutet av april och det är nu allt ska hända. Vi skakar av oss täcken av frost, fuskpälsar och vinterdrogsberoenden bara för att bli bundna av annat. Onsdagar, fredagkvällar och lördagsnätter dränks i regnbågsfärgade shots, 25 kronors-öl, munnar och cigarettrök. Gröna linjen mot Hässelby strand luktar alkohol, svett och självförakt och på söndagsmorgonen pickar duvorna på centralstationen spya. Någon annans den här helgen. Tack för det.
Det är slutet av april och nu ska vi prestera och genomföra. Fysikprov, tal om förändringar och mvg-kriterier ska klaras av och uppfyllas. Men nej. ”palla”. Likt gaseller vid vattenhål på vidsträckta savanner samlas vi istället i Stockholms innerstads parker med vårt bag in box-vin, som blivit av med boxen för att få plats i tygpåsen. Nu är det bara en påse med någon transparent, guldskimrande vätska. Skål.
Vi promenerar genom gamla filmstaden, förbi Råsunda, under broar och genom parker. Det är slutet av april och kanske slutet på allt men vi låtsas som ingenting och röker cigarett efter cigarett som om vi faktiskt behövde mer destruktivitet och självförstörelse. Rabblar och ältar universums storhet och vår egen meningslöshet för många gånger och egentligen är det nog bara gruset på trottoarerna som lyssnar. Bättre än inget, fler än vanligt.
darling, don't get over me. get under me instead.
Här är en spellista som kanske hade kunnat vara bara en spellista men det är det inte. Den hade kunnat heta ”(känner du någonting alls?)”, men lika gärna ”det är 737,1 km till Småland” eller ”ta det inte personligt men nu vänder jag mig om” eller ”JAG BEHÖVER DIG” eller vadsomhelst egentligen. Tidigare, någon gång i somras fanns det en version av den som hette något så intetsägande som ”mandarinjuice” (fast egentligen säger det namnet hur mycket som helst). Det är väl bara en spellista egentligen. Det är inte en såndär lista där alla låtar börjar på bokstaven L eller endast innehåller låtar man kan dansa till. Men det har råkat bli så att jag gråtit till varenda låt i listan. Och skrattat till varenda låt i listan. Och känt igen mig i varenda textrad och velat skrika dem i hans öron så att han blev hörselskadad/döv/död. Ni kommer antagligen inte alls känna samma saker som jag, men att lyssna på den för mig är att åka tio månader tillbaka och sedan spela upp varenda känsla jag haft sedan dess, i kronologisk ordning. Ja. Här är den: (känner du någonting alls?)
åker till något jävla fjäll på lördag
Vgd? Inget, sj? Packar typ. Vf? Drar till nåt jävla fjäll på lördag.
Yes, på lördag drar jag till något jävla fjäll för att åka skidor, bo i stuga, äta fjällyoghurt med hjortron, basta och ha det allmänt stereotypiskt svennetrevligt över påsklovet med ett gäng kusiner. Finns wifi? Högst osäkert. Kommer iphonen ha någon vettig täckning? Också väldigt osäkert. Kommer jag överleva? Jävligt osäkert, oklart, otroligt. Hursomhelst: om jag får citera lite Winnerbäck så vill jag skrika om hur oinspirerad och ledsen jag blir av kraven och stressen, berätta att jag inte läst en vettig roman på flera veckor, i princip bara lyssnar på musik som är minst 50 år gammal och knappt orkar lämna sängen. Kolla bara hur död min blick är och hur smaklöst jag matchar världens längsta ben med världens kortaste kjol nedan:
Behöver: inspiration
Vill läsa böcker som får mig att vilja skriva!!!!!
Vill lyssna på musik som får mig att nynna medan jag väntar på pendeltågen!!!!!
Vill följa bloggar som får mig att vilja blogga!!!!!!!
Vill titta på fotografier som får mig att orka dra med mig kameran oftare!!!!!!!!!!
VILL INSPIRERAS OCH ORKA DE SISTA SKOLVECKORNA
snälla snälla snälla låt mig komma hem om tio dagar och hitta kommentarsfältet fullt med inspiration och ork. sammanställer alltihop i något inlägg senare, om ni också vill ha något som känns.
DET VI HAR ÄR PÅ LÅTSAS
Jag skulle kunna skriva om hur din tunga känns mot min tunga, mot mina tänder, i min mun. Ja, för jag minns, trots att det var två månader sedan sist och trots att du inte vill ha din tunga hos mig längre. För "det vi har är på låtsas, så är livet enklast, sluta hoppas på någonting mer". Men ibland undrar jag om det verkligen är enklare att ständigt sakna, att alltid vilja vara någonting mer än vänner och skedkompisar under tomma nätter, men aldrig få, aldrig kunna komma närmre än just så. Ta på mig, håll om mig, ge mig halskyssar och nackpussar, gråt över mig och torka mina tårar och skicka godnattsms och tänk på mig, och du, gör det ständigt i tio månader men du, kyss mig inte och var inte kär i mig och bry dig inte om mig mer än vad du bryr dig om dig själv.
Och du, sluta hoppas på någonting mer.
mars i miniatyr
följ mig på instagram om ni vill, jag heter atomfysik.
två videos
en till av alla andra nätter:
Är alltid någon annanstans och längtar aldrig hem. Hänger mest i Alicias lånade etta i Skanstull. Äter pizza och dricker vin på golvet, skriver labbrapport efter labbrapport, lyssnar på nya kent och dricker mangote i fönstret. Vill bo här och aldrig behöva lämna lägenheten för annat än avokadoinköp och kvällspromenader. När jag måste härifrån så åker jag till Näckrosen och sover så nära honom som det bara går. Trivs, väl. Det vore oförskämt, otacksamt att göra något annat när hela min tillvaro kantas av Krunegårdromantik, regnvåt asfalt och blekgula tulpaner. Trivs, absolut.
Och Clara ligger i ett hörn med en kameraväska som huvudkudde och utbrister att "det här är ett fett chilligt liv" och ja, det kanske det är. Just nu, med Depeche Mode på hög volym, fredagkväll utan högre ambitioner än billigt vitt vin och fyra skoldagar kvar till påsklov är livet kanske just fett chilligt. Och att gå mellan katarina bangata 73 och södra station under marsnätter är kallt och pendeltågen kommer aldrig i tid och buss 118 hem till inspektorsbacken är full av poliser och gangsters och alternativa par i matchande hennaröda luggar men jag borde ha vant mig, herregud, det är ingenting att bryta ihop över. MEN ALLT ÄR JU BARA LIKADANT OCH SAMMA SAK I ARTON ÅR OCH TRE DAGAR OCH JAG ORKAR INTE MER NU men herregud, lugna ner dig älskling. Sov nu.
found the difference between what I wanted it to be and what it always will be
Skärmen på min kamera har gått sönder, så nuförtiden fotograferar jag lite som om kameran vore analog. Att inte kunna se bilderna förrän man öppnar dem i datorn är ju mest bara spännande, men det är lätt att bli besviken. I morse efter födelsedagsfirandet, när min familj åkt iväg till jobb och skola, drack jag smultron- och fläderte ur födelsedagskoppen, lyssnade på Beatles och tog dessa bilder. Blev positivt överraskad när jag fick se dem faktiskt.
I övrigt: att fylla år kan vara det bästa som finns. Fick en tulpanvas av min lillebror i morse så nu vill jag mest flytta hemifrån och bo ensam med mina tulpaner. Försöker just nu finna något sorts lugn i huvudvärksstormen, plugghetsen och grattis :)-logginläggen på facebook. Dricker flera liter kaffe, lyssnar på Sigur Rós och gömmer mig under mitt rosa täcke. Är glad, trots att alla lämnar min blogg och ingen kommenterar längre. Tycker om er ändå.
så mycket skräckblandad förtjusning över den här veckan
there will be times when all the things she said will fill your head
Jag är ointresserad av allt men kanske allra mest av dammiga klassrum, trånga korridorer och inskränkta personligheter, åsikter och antaganden. Orkar inte bry mig, kan inte lura mig själv att det spelar någon roll. Drar omkring rätt planlöst i vardagen, försöker planera, skriver upp viktiga händelser i moleskinekalendern men accepterar att ingenting blir som jag tänkt mig. Accepterar, förstår, tolererar, kämpar inte emot. Det finns så många viljor här som är starkare än min, hur ska jag kunna förändra någonting, spela roll?
Jag har bara ett dygn och några timmar kvar som omyndig, sjuttonårig. Är lite rädd att det faktiskt ska vara sådär som alla gamla påstår, att livet går på några sekunder och att jag alldeles strax kommer vara pensionär. Att jag inte kommer ha tagit vara på min barndom, ungdom, rastlöshet. Ni vet. Jag vet inte. Är väl egentligen ännu räddare för att jag kommer fortsätta vara såhär rastlös, instabil hela livet. Att alltid alltid alltid känna så mycket att det gör ont.
I'm sleeping in the kitchen, I'm eating in the bedroom
Drar runt på Götgatan och i Skanstull med vårskymning i ögonen, kafépluggar överallt, blir meddragen på gratiskonserter, tittar på film efter film i hans säng, planerar morgondagen/sommaren/nästnästa år, lyssnar bara på Beatles och ska nu iväg på mitt första arbetspass som fältsäljare av Svenska Dagbladet. Iiiiiiiih hejdå.
lösögonfransar, hallonbål och alla favoritmänniskor på samma dansgolv
Inatt var det fest hos Alicia och precis alla fyllde år. Vi dansade så att huset skakade, drack flasköl med rosa sugrör, åt tårtor och kramades mest. Tycker om alla så himla himla himla mycket så ni fattar inte. Idag har jag mest ont i fötterna, pluggar organisk kemi, lyssnar på The Beatles och dricker kaffe. Om någon timme tar jag bussen hem till min favoritman och tänker inte lämna hans säng förrän jag tvingas upp till Mikrobiologi och genetik-lektionen imorgon klockan tio. Tills dess är jag mest glad över att min blogg i alla fall i ett inlägg kan likna de där lyckliga, fina bloggarna och slippa handla om brustna hjärtan hela jävla tiden.
ältar, betraktar, balanserar vidare längs trottoarkanter
Det är vår igen och isarna under Tranebergsbron och snödroppsknopparna har brustit. Jag sparkar grus och promenerar på trottoarkanter, balanserar mellan trygghet och panik, biter på ljusröda naglar och längtar. Halva mars har gått, snön kommer kanske inte tillbaka förrän i november och jag har lyckats sysselsätta mig varenda våreftermiddag, medvetet kvävt all tid för eftertänksamhet med fikor, säljutbildningar, konserter och middagar i vänners kök. Jag har fått jobb, varit några decimeter ifrån Jonny Pierce trots för höga åldersgränser och slutfört Matte C med ett VG som jag delvis är stolt över, delvis vill spy över. Jag hade kunnat göra så mycket bättre men när matteläraren viskar att "ja, du har ju inte mått sådär utmärkt under kursens gång, har jag märkt" så känns det ändå okej. Det är klart man inte kan bry sig om MVG-solar och vilja gå under samtidigt.
Teångor, Beatles och något oidentifierbart i luften. Han åkte till jobbet för en timme sedan men tomheten, likgiltigheten, det oidentifierbara infann sig nyss. Pannpuss, kindpuss, hakpuss, kindpuss, näspuss, pannpuss igen och ”glöm inte att låsa når du går, du har ju nyckel”. Det är så vi gör det nu, i alla fall just denna morgon, men man vet aldrig hur det blir nästa gång. Gränserna flyttas fram och tillbaka hela tiden, ibland är en beröring för mycket och ibland är det okej att vara så nära som det bara går en hel natt. Trottoarkanterna må vara smala, men oföränderliga, möjligen något nednötta. Jag har balanserat mellan trygghet och panik sedan juli och ”alltså, Sofia, jag förstår inte hur du ORKAR känna såhär för honom?” och ”inte jag heller men haha, vad ska man göra?”. För vad kan man göra när hjärnan för länge sedan givit upp och hjärtat slår på självständigt, utan begränsningar eller eftertänksamhet? Det finns inte mycket annat att göra än att hålla balansen. Jag höjer volymen, tar en dusch och klär mig i en av skjortorna som luktar som han gör. Köper kaffe med Linda, ältar vidare under två timmars-passet i kemi och fortsätter att hålla balansen.
+/
på lördag har jag och mina favoritpersoner hemmafest dit ungefär alla jag tycker om är bjudna
jag, Alicia och Miranda har anmält oss till denna sommarkurs
utbildningen jag vill in på efter gymansiet kräver inte ett så mycket högre snitt än 15 och det fixar jag
i juni flyttar vi till Danderyd tillsammans
om tolv dagar fyller jag 18 och han har lovat att bjuda mig på min första lagliga öl
om fjorton dagar ser jag och Fanny Markus Krunegård (ärligt talat: främst för att det är artonårsgräns och då är vi fan myndiga på riktigt)
-/
min kemi-, fysik- och biologilärare från högstadiet är världens finaste människa och i tisdags dog hennes man i en plötslig hjärnblödning. jag vill bara hålla om henne och lova att allt blir bra men det blir det inte och nu är hon helt ensam
